Ett svar på Agrippas trilemma

Just nu läser jag kunskapsteori, epistemologi, vilket är mycket intressant. Jag ska försöka mig på ett svar på Agrippas trilemma, som jag först ska förklara. En långt stående tradition i kunskapsteorin är att något som kallas goda skäl krävs för att vi ska ha kunskap (detta är alltså ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor för kunskap). Agrippa, som var en gammal grekisk skeptiker, menade att dessa goda skäl aldrig kunde vara tillräckliga, utan att vi alltid hamnade i en av tre omöjliga positioner:

1. Vi har inga goda skäl för vår kunskap.
2. Vi hamnar i en infinit regress av goda skäl för vår kunskap.
3. Vi hamnar i ett cirkelresonemang av goda skäl för vår kunskap.

Som ett försök att lösa detta trilemma tar jag mig an den andra av dessa utgångspunkter och menar att vi kan hitta en ände på en sådan infinit regress. Detta i enlighet med hl. Thomas av Aquinos kosmologiska Gudsbevis, som jag publicerat tidigare. En infinit regress är i enlighet alltså en absurditet, men om vi postulerar existensen av en själv-tillräcklig och oändlig Gud som det första rättfärdigandet av vår kunskap, så menar jag att vi kan komma runt Agrippas trilemma och hamna i en finit regress, som ju är mycket behagligare att ha att göra med.

Fem bättre Gudsbevis

Här kommer en översättning av hl. Thomas av Aquinos fem Gudsbevis, som jag medger håller bättre än det jag försökte mig på för ett tag sedan här på bloggen. Citatet kommer från Summa Theologica och är en översättning från den engelska versionen här. Jag ber om ursäkt för eventuella problem med översättningen.

Det första och mest manifesta sättet är rörelsens argument. Det är säkert, och uppenbart för våra sinnen, att det i världen finns ting som är i rörelse. Vad som än är i rörelse blir satt i rörelse av någonting annat, för ingenting kan vara i rörelse förutom när det är i potentialitet gentemot det som är i rörelse; således rör sig ett ting såtillvida det är i handling. För rörelse är ingenting annat än reduktion av något från dess potentialitet till dess aktualitet. Men ingenting kan reduceras från potentialitet till aktualitet utom av något som är i aktualitet. Sålunda gör det som är aktuellt hett, såsom eld, något som är potentiellt hett, såsom ved, till något som är aktuellt hett, och därigenom rör och förändrar det. Det är inte möjligt att något är både potentiellt och aktuellt i samma avseende, endast i olika avseenden. För det som är aktuellt hett kan inte samtidigt vara potentiellt hett; men det är samtidigt potentiellt kallt. Det är därför omöjligt att någonting i samma avseende skulle vara såväl rörare som rörd, dvs. att den skulle röra sig själv. Därför, vad som än sätts i rörelse måste sättas i rörelse av någonting annat, och detta någonting av ytterligare någonting annat. Men detta kan inte fortgå i oändlighet, för då skulle det inte finnas någon första rörare och således inte heller någon annan rörare; då vi ser att efterföljande rörare rör sig endast i den mån de sätts i rörelse av den första röraren; såsom staven endast rör sig när den sätts i rörelse av handen. Därför är det nödvändigt att komma fram till en första rörare, som inte sätts i rörelse av någonting annat; och detta förstår alla som Gud.

Det andra sättet är från den effektiva orsakens natur. I sinnesvärlden finner vi att det finns en ordning av effektiva orsaker. Det finns inget känt exempel (och det är inte heller möjligt) på ett ting som är sin egen effektiva orsak; för i sådana fall vore den tidigare än sig själv vilket är omöjligt. När det gäller effektiva orsaker är det inte möjligt att fortsätta i oändlighet, för i alla effektiva orsaker som följer i ordning, så är den första orsaken till den intermediära orsaken och den intermediära orsaken är orsak till den ultimata orsaken, oavsett om det är en eller flera intermediära orsaker. Det gäller att om man tar bort orsaken så försvinner också effekten. Därför, om det inte finns någon första orsak bland effektiva orsaker, så kommer det inte heller existera någon ultimat eller intermediär orsak. Men om det är möjligt att fortsätta med effektiva orsaker i oändlighet så finns det ingen första effektiv orsak och inte heller någon ultimat effekt eller några intermediära orsaker; vilket allt är uppenbart falskt. Därför är det nödvändigt att medge en första effektiv orsak, vilken alla ger namnet Gud.

Det tredje sättet tas från möjlighet och nödvändighet och går som följer. Vi hittar i naturen saker som är möjliga att vara eller inte vara, eftersom vi finner att de genereras, korrumperas, och således är det möjligt för de att vara eller inte vara. Men det är omöjligt för dessa att alltid existera, för det som är möjligt att inte vara är vid något tillfälle inte. Därför, om det är möjligt för allt att inte vara, så kan det vid ett tillfälle inte ha funnits någonting. Om nu detta är sant skulle det inte ens nu existera någonting, eftersom det som existerar endast börjar existera genom något som redan existerar. Därför, om det vid ett tillfälle inte existerade någonting, skulle det ha varit omöjligt för någonting att börja existera; och således skulle det inte heller nu existera någonting – vilket är absurt. Därför är inte allt varande endast möjligt, utan det måste existera någonting vars existens är nödvändig. Men varje nödvändigt ting har antingen sin nödvändighet beroende av någon annan orsak eller inte. Det är omöjligt att fortsätta med nödvändiga ting som är beroende av en orsak i oändlighet, vilket redan har bevisats i förhållande till effektiva orsaker. Därför kan vi inte göra annat än att postulera existensen av någon varelse som har av sig själv sin egen nödvändighet, och inte får den från någon annan, utan snarare orsakande i andra deras nödvändighet. Detta talar alla människor om som Gud.

Det fjärde sättet tas från den gradering som finns i tingen. Bland varelser finns det några som är mer eller mindre goda, sanna, ädla eller liknande. Men “mer” eller “mindre” predikeras om olika ting, enligt den utsträckning som de efterliknar på deras olika sätt något som är maximum, såsom ett ting benämns som hett i den mening den liknar det som är hetast; så att det finns något som är sannast, något bäst, något ädlast och, som en konsekvens, något som är ytterst vara; för de ting som är störst i sanning är störst i vara, såsom det är skrivet i Metaph. ii. Maximum i varje genus är orsaken till allt i detta genus; så som eld, vilket är maximal hetta, är orsaken till alla heta ting. Därför måste det också finnas något som är för alla varelser orsaken till deras vara, godhet och varje annan perfektion; och detta kallar vi Gud.

Det femte sättet tas från världens styrning. Vi ser att ting som saknar intelligens, såsom naturliga kroppar, agerar för ett ändamål, och detta är uppenbart då de alltid, eller nästan alltid, agerar på samma sätt, för att uppnå bästa resultat. Således är det uppenbart att det inte är av tur, utan av design, som de uppnår sitt mål. Nu är det så att ingenting som saknar intelligens kan röra sig mot ett ändamål, om det inte styrs av någon varelse som besitter kunskap och intelligens; såsom pilen skjuts till sitt mål av pilbågsmannen. Därför existerar någon varelse av vilken alla naturliga ting dirigeras till sitt ändamål; och denna varelse kallar vi Gud.

Biskop Athanasius Schneider kritiserar handkommunion

Tack biskop Athanasius!

H/T Athanasius Contra Mundum

Modernisternas förfall

Sådan är den “liberala” kristendomen, vår tids fariseism…

Gudsbevis

1. Om Gud inte existerar, så existerar inte längtan efter Gud.
2. Längtan efter Gud existerar.
3. Modus tollens. Ergo, Gud existerar.

Ny serie: Meditationer över Psaltaren – del 1

Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare (Ps 1:1)

Lycka är ett svårdefinierat begrepp. I den grekiska filosofin skiljer man mellan objektiv och subjektiv lycka, mellan det som gör oss saliga och det som tillfredsställer våra sinnen. Det eftersträvansvärda torde i alla fall vara den objektiva lyckan framför den subjektiva och det är också här vi kan få in Jesu Kristi saligprisningar. För verkar det inte konstigt att Jesus säger “Saliga är de fattiga, saliga är de som sörjer, saliga är de som törstar och hungrar efter rättfärdighet, saliga är de som förföljs för rättfärdighetens skull osv.”? (jfr Matt 5) Alla våra instinkter tycks säga motsatsen, att det är den rike, den tröstade, den orättfärdige och den fridlysta som bereds den största lyckan. Men för den kristne så återfinner vi inte saligheten i den här världen. Som hl. Johannes av Korset skriver så är den minsta bindningen till den här världens flyktiga tillvaro en bindning för mycket. Vårt hem är i himmelen och ingenting i den här världen kan mätta oss. Det är först när vi låter oss renas från alla våra bindningar till den här världen, när vi inte längre följer de gudlösas omättliga och världsliga begär, när vi inte går syndarens väg, det är då vi finner den objektiva lyckan, den lycka som står i samklang med vår Skapares plan. När vi, för att tala med Platon, låter det rätta förnuftet styra över våra begär och vår stridslystnad, då och först då är vi verkligt fria eftersom vi befriats från den här världens flyktighet och står fast förankrade i Gud.

utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt (Ps 1:2)

Att ha sin lust i Herrens lag är att törsta efter rättfärdigheten, att förkovra sig i Guds bud och se lyckan i ett liv i enlighet med dem, där finns den objektiva lyckan, den lycka som befriar från flyktighet. Att läsa Guds uppenbarade Ord dag som natt är att förstå att det inte blott är bröd som vi ska äta, utan att vi ska leva av varje ord som utgår ur Guds mun (jfr Matt 4:4). Det bör inte förvåna oss att Jesus var lärd i lagen sen barnsben, eftersom hans heliga moder var fri från synd och också hon uppfostrad i lagen, vilket vi ser av att Jesus omskärs (jfr Luk 2:21) och bärs fram i templet (jfr Luk 2:22ff). Hur kommer det sig då att hl. Paulus säger att lagen inte kan rädda oss? (jfr Rom 3:20f; 8:3) Det är ju sannerligen inte för att lagen skulle vara ond, vi får överallt av hl. Paulus veta att lagen är god, men att den ändå är inkapabel att rädda oss. Det är för att lagen aldrig var till för att rädda oss, Gud gav inte lagen för att rädda oss utan för att bevara oss, för att upplysa oss om Hans egen vilja. “Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.” (Joh 1:17) Först genom Jesus Kristus kan vi bli räddade, men för att parafrasera Paulus så är detta ingen dom mot lagen, utan något som befriar dem som fallit för lagens krav, dvs. oss alla (jfr Rom 3:23). För oss kristna är dekalogen, tio Guds bud, fortfarande bindande, även om vi befriats från många av de mosaiska bruken, och därför bör vi också finna en glädje i att studera Herrens bud som är vägvisare till lyckan, men inte lyckan själv – nåden och sanningen som kommer genom Jesus Kristus.

Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl. (Ps 1:3)

Vi som försöker leva ett gudsfruktigt liv och förtröstar på Gud liknas vid träd som planterats nära vatten, nära det livets vatten (jfr Upp 21:6) som är nåd och sanning. Av psalmisten lär vi oss också i den här versen att vi inte behöver misströsta om det inte direkt börjar hända under och mirakel runtomkring oss. Vi kan trosvisst förtrösta på att om vi förblir i nådens tillstånd så kommer vi bära den frukt som vi är ämnade att bära i rätt tid, dvs. när Gud behöver våra andliga frukter för uträttandet av sina planer. Det enda som kan förhindra denna livsbejakande frukt är om vi själva förhindrar Guds nådeflöde genom en dödssynd. Genom hl. Thérèse av Lisieux får vi veta att denna frukt kommer genom förtröstan och kärlek, det är när vi förtröstar på Guds kraft att leva genom oss, som allt går väl, även om den subjektiva lyckan skulle få sig törnar på vägen så kommer inte den objektiva lyckan att påverkas av yttre omständigheter.

Inte så med de gudlösa – de liknar agnar som vinden för bort. (Ps 1:4)

När jag läser dessa rader kommer jag osökt att tänka på en av Jesu liknelser, den om såningsmannen som sår sin säd, Guds Ord, och delar av säden faller på vägkanten och sveps omedelbart bort. Det får mig också att tänka på skiljandet av agnar från vetet, som Johannes döparen talar om (jfr Luk 3:17). Det som skiljer de gudlösa från de gudfruktiga kan alltså liknas vid skillnaden mellan att vara fast rotad som ett träd och att vara lös och flyktig som agnarna. Vad är det vi är rotade i och varför är agnarna så flyktiga? Vi är rotade i himmelriket och Guds nåd, vi lever av Hans vatten, vi lever därför att vi är rotade i Honom och födda av Honom i dopets vatten; detta är vårt enda mål: att bli Hans heliga. Denna rotadhet gör att den flyktiga världen inte tar oss med storm, medan agnarna inte har denna rotning, vilket gör att de förs med världens vind var den än tar vägen: från den nya Hollywood-filmen till New Age-filosofi, till överdriven kärlek till världens ting.

Därför döms de gudlösa där rätten råder och syndarna i de rättfärdigas krets. (Ps 1:5)

Enligt katolskt kristen eskatologi, med sitt ursprung i Människosonens dom i Matteusevangeliets tjugofemte kapitel, kommer den allmänna domen att ske inför allas åsyn, alla våra gärningar kommer ligga öppet i dagen och Jesus kommer ge de rättfärdiga sin lön i form av himmelriket och de gudlösa kommer dömas tillsammans med djävulen och hans demoner (jfr Matt 25:31-46). Just denna öppenhet på Domens dag kanske kan verka lite svår, men för de utvalda tror jag också att det innebär att det kommer uppdagas vilka svåra frestelser som har ansatt dem och hur de har kämpat emot dem. Första psalmens femte vers tror jag också pekar fram mot denna sista dom, den enda dom som kan sägas vara fullkomligt rättfärdig, eftersom den utförs av Jesus Kristus, Guds Son.

Herren är med på de rättfärdigas väg, men de gudlösas väg leder till intet. (Ps 1:6)

“Gud sade: ‘Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.’” (2 Mos 3:14) Eftersom de gudlösa inte har förankringen i Gud, utan är som agnarna som flyger dit världens storm tar dem, så binder de sig vid den här världens flyktighet och därmed också vid en väg som leder bort från “Jag är”, dvs. till Intet, motsatsen till Varat. Den hl. Augustinus lär oss att det enda som håller vår själ samman i det ständiga tidsflödet är minnet av det förflutna, det är minnet som uppfattar nuet så att vi kan leva i en tidslig värld, i en värld där det som är ständigt förflyktigas. Vi ser från vad Mose skriver att Gud är annorlunda, Han Är och detta ständiga Vara kan vi endast nå genom att vi tar emot Honom i det som är i vår värld, Nuet. Det eviga Nuet träder in i vår värld genom de sakramentala handlingar som vi uträttar: Kommunionen, Bikten osv. Genom att låta Gud träda in i vårt nu kan vi lämna det förflutna bakom oss och börja på nytt, vi kan lära oss att leva där Gud lever, i Nuet, det eviga Är.

Vi ska ledas av Anden

Vi har inte fått en mindre Ande än Jesus Kristus. (Min fd. kyrkoherde i en predikan)

Detta är så sant att vi inte riktigt kan förstå det. Det är också något jag tror gäller Sanningen överhuvud, den är för sann för oss. Är det inte så att vi har blivit döpta in i gemenskap med Gud och att de konfirmerade – själv väntar jag ju fortfarande på det sakramentet – också har fått Anden ingjuten på ett ontologiskt nytt sätt? En döpt och konfirmerad människa är på ett metafysiskt plan ojämförlig med en odöpt, vi har trätt från mörker till ljus, från den skuggodal där döden, synden och djävulen regerar in i det ljus där Livet och Rättfärdigheten verkar och Gud är Herre. Därför säger Paulus till oss att “Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet, frid och glädje i den Helige Ande.” (jfr. Rom 14:17)

Ibland kan jag tycka att den Helige Ande kommer lite i skymundan i mitt eget liv, Han är svår att ta på och det känns avlägset att få en konkret relation med Honom. För när den Helige Ande är närvarande så profeteras det, det sker helandeunder, Anti-Babel realiseras, de fega blir modiga, svaga blir starka, övermodiga blir ödmjuka osv. Den Helige Ande representeras ju ofta som eld, som en brinnande, förtärande låga av Liv och vem av oss kan stå nära en sådan eld? Vem vågar låta sig förtäras av Guds kärlek utan reservationer? Ändå tror jag att det är detta som Gud vill med oss, att vi öppnar oss för Hans egendomliga kraft, den kraft som visar sig i Korsets seger över döden.

För vi har inte fått en mindre Ande än Jesus själv, vi har fått den Helige Ande. Så varför vågar vi inte tro på detta? Jag tror att vi är rädda för att låta oss förtäras av Guds kärlek, vi är rädda att tro på vad Kyrkan alltid har lärt, att vi blir delaktiga av gudomlig natur genom dopet (jfr. 2 Pet 1:4). Är vi rädda för Sanningen i dessa ord? Vi tänker oss det gudomliga som alltför avlägset oss, men i djupet av vårt hjärta har vi själva fått delaktighet i gudomlig natur, vi har blivit gudomliggjorda, fria barn, väsensskilda från världen, större än alla som är av kvinna född, eftersom vi fötts av Gud.

Vi ska låta oss ledas av Anden, samma Ande som avlade Jesus Kristus i Jungfru Marias sköte, och en av de snabbaste vägarna dit är att vi följer just Jungfru Maria efter. Den hl. Louis de Montfort menar i sin bok True Devotion to Mary att den Helige Ande fyller de själar mest där han upptäcker sin heliga Brud allramest, detta eftersom Maria är den som allramest lever av Anden, det var hon som stod i församlingens medelpunkt vid pingstens mirakel. Den mest grundläggande frågan är dock, vågar vi tro att vi har fått samma Ande som Jesus och Maria? Vågar vi leva av Anden eller fegar vi ur för att vi inte vågar tro på Sanningen?

Prästseminariet i Gricigliano – del 2

Nu har Kristkonungens institut lagt upp bilder på sin hemsida från den Obefläckade Avlelsen och Gaudetesöndagen, de två levithögmässorna jag närvarade vid. Jag visar några exempel, så kan ni följa länkarna ovan för att få alla bilder.

Gaudete: Confiteor för diakon och subdiakon

Gaudete: Evangeliet incenseras och sjunges.

Gaudete: Subdiakonen får inte se det Allraheligaste.

Gaudete: Elevationen av kalken

Obefläckade avlelsen: Confiteor för diakon och subdiakon.

Obefläckade avlelsen: Rökelsefyllt kor.

Obefläckade avlelsen: Ornament på mässhaken.

Privatuppenbarelser

Härmed informerar jag om att det finns en ny länkkategori till höger på sidan, nämligen Privatuppenbarelser. Detta är alltså uppenbarelser till privatpersoner som jag tror är autentiska. Detta är vad Katolska Kyrkans Katekes har att säga om privatuppenbarelser (n. 67):

Då och då har det förekommit s.k. ”privata uppenbarelser”, av vilka en del har erkänts av kyrkans myndigheter. Men de hör icke till trosskatten. Deras uppgift är inte att ”förbättra” eller ”komplettera” Kristi definitiva uppenbarelse, utan att vara en hjälp för människor att bättre leva efter denna uppenbarelse under en särskild period av historien. De troende kan med sitt ”trosmedvetande”, som leds av kyrkans läroämbete, urskilja och ta emot det som i dessa uppenbarelser utgör ett äkta tilltal från Kristus eller helgonen till kyrkan.

Den kristna tron kan inte acceptera ”uppenbarelser”, som påstår att de ger mer än eller rättar till den uppenbarelse som Kristus fulländar. Detta är fallet med vissa icke-kristna religioner och vissa nyare sekter som har sin grund i sådana uppenbarelser.

Alla katoliker är alltså fria att ta ställning till privatuppenbarelser, så länge som de inte har fått stämpeln av Kyrkans läroämbete att vara inautentiska, och ingen behöver acceptera en enda privatuppenbarelse. Dessa uppenbarelser har kyrkligt godkännande och är i min mening bra sätt för oss att fördjupa vår tro. Här är en kort serie om tre avsnitt ur MaryCast som behandlar privatuppenbarelser på ett generellt plan:

Prästseminariet i Gricigliano

För de av er som inte redan vet om det så har jag den senaste veckan varit på besök hos Kristkonungens instituts moderhus och prästseminarium i Gricigliano utanför Florens. Det har varit en givande och utmanande vecka och jag kommer påbörja en novena imorgon (onsdag 16/12) till St Valentin för att utröna om jag är kallad att inträda som seminarist där. Ni får mer än gärna delta i novenan, som jag tänker utforma sålunda:

St Valentin, led mig och alla Guds tjänare till en djupare förståelse av vår kallelse här i livet och i evigheten. Inspirera oss och ge oss evighetens perspektiv, så att vi rätt kan tjäna Gud och människorna. [Därefter 5 min inre bön.]

Tyvärr tog jag inte så mycket fotografier under min tid i Gricigliano och de foton som jag tog blev inte jättebra. Två foton från vår pilgrimsfärd till Fiesole får väl ändå anses godkända: