Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare (Ps 1:1)
Lycka är ett svårdefinierat begrepp. I den grekiska filosofin skiljer man mellan objektiv och subjektiv lycka, mellan det som gör oss saliga och det som tillfredsställer våra sinnen. Det eftersträvansvärda torde i alla fall vara den objektiva lyckan framför den subjektiva och det är också här vi kan få in Jesu Kristi saligprisningar. För verkar det inte konstigt att Jesus säger “Saliga är de fattiga, saliga är de som sörjer, saliga är de som törstar och hungrar efter rättfärdighet, saliga är de som förföljs för rättfärdighetens skull osv.”? (jfr Matt 5) Alla våra instinkter tycks säga motsatsen, att det är den rike, den tröstade, den orättfärdige och den fridlysta som bereds den största lyckan. Men för den kristne så återfinner vi inte saligheten i den här världen. Som hl. Johannes av Korset skriver så är den minsta bindningen till den här världens flyktiga tillvaro en bindning för mycket. Vårt hem är i himmelen och ingenting i den här världen kan mätta oss. Det är först när vi låter oss renas från alla våra bindningar till den här världen, när vi inte längre följer de gudlösas omättliga och världsliga begär, när vi inte går syndarens väg, det är då vi finner den objektiva lyckan, den lycka som står i samklang med vår Skapares plan. När vi, för att tala med Platon, låter det rätta förnuftet styra över våra begär och vår stridslystnad, då och först då är vi verkligt fria eftersom vi befriats från den här världens flyktighet och står fast förankrade i Gud.
utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt (Ps 1:2)
Att ha sin lust i Herrens lag är att törsta efter rättfärdigheten, att förkovra sig i Guds bud och se lyckan i ett liv i enlighet med dem, där finns den objektiva lyckan, den lycka som befriar från flyktighet. Att läsa Guds uppenbarade Ord dag som natt är att förstå att det inte blott är bröd som vi ska äta, utan att vi ska leva av varje ord som utgår ur Guds mun (jfr Matt 4:4). Det bör inte förvåna oss att Jesus var lärd i lagen sen barnsben, eftersom hans heliga moder var fri från synd och också hon uppfostrad i lagen, vilket vi ser av att Jesus omskärs (jfr Luk 2:21) och bärs fram i templet (jfr Luk 2:22ff). Hur kommer det sig då att hl. Paulus säger att lagen inte kan rädda oss? (jfr Rom 3:20f; 8:3) Det är ju sannerligen inte för att lagen skulle vara ond, vi får överallt av hl. Paulus veta att lagen är god, men att den ändå är inkapabel att rädda oss. Det är för att lagen aldrig var till för att rädda oss, Gud gav inte lagen för att rädda oss utan för att bevara oss, för att upplysa oss om Hans egen vilja. “Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.” (Joh 1:17) Först genom Jesus Kristus kan vi bli räddade, men för att parafrasera Paulus så är detta ingen dom mot lagen, utan något som befriar dem som fallit för lagens krav, dvs. oss alla (jfr Rom 3:23). För oss kristna är dekalogen, tio Guds bud, fortfarande bindande, även om vi befriats från många av de mosaiska bruken, och därför bör vi också finna en glädje i att studera Herrens bud som är vägvisare till lyckan, men inte lyckan själv – nåden och sanningen som kommer genom Jesus Kristus.
Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl. (Ps 1:3)
Vi som försöker leva ett gudsfruktigt liv och förtröstar på Gud liknas vid träd som planterats nära vatten, nära det livets vatten (jfr Upp 21:6) som är nåd och sanning. Av psalmisten lär vi oss också i den här versen att vi inte behöver misströsta om det inte direkt börjar hända under och mirakel runtomkring oss. Vi kan trosvisst förtrösta på att om vi förblir i nådens tillstånd så kommer vi bära den frukt som vi är ämnade att bära i rätt tid, dvs. när Gud behöver våra andliga frukter för uträttandet av sina planer. Det enda som kan förhindra denna livsbejakande frukt är om vi själva förhindrar Guds nådeflöde genom en dödssynd. Genom hl. Thérèse av Lisieux får vi veta att denna frukt kommer genom förtröstan och kärlek, det är när vi förtröstar på Guds kraft att leva genom oss, som allt går väl, även om den subjektiva lyckan skulle få sig törnar på vägen så kommer inte den objektiva lyckan att påverkas av yttre omständigheter.
Inte så med de gudlösa – de liknar agnar som vinden för bort. (Ps 1:4)
När jag läser dessa rader kommer jag osökt att tänka på en av Jesu liknelser, den om såningsmannen som sår sin säd, Guds Ord, och delar av säden faller på vägkanten och sveps omedelbart bort. Det får mig också att tänka på skiljandet av agnar från vetet, som Johannes döparen talar om (jfr Luk 3:17). Det som skiljer de gudlösa från de gudfruktiga kan alltså liknas vid skillnaden mellan att vara fast rotad som ett träd och att vara lös och flyktig som agnarna. Vad är det vi är rotade i och varför är agnarna så flyktiga? Vi är rotade i himmelriket och Guds nåd, vi lever av Hans vatten, vi lever därför att vi är rotade i Honom och födda av Honom i dopets vatten; detta är vårt enda mål: att bli Hans heliga. Denna rotadhet gör att den flyktiga världen inte tar oss med storm, medan agnarna inte har denna rotning, vilket gör att de förs med världens vind var den än tar vägen: från den nya Hollywood-filmen till New Age-filosofi, till överdriven kärlek till världens ting.
Därför döms de gudlösa där rätten råder och syndarna i de rättfärdigas krets. (Ps 1:5)
Enligt katolskt kristen eskatologi, med sitt ursprung i Människosonens dom i Matteusevangeliets tjugofemte kapitel, kommer den allmänna domen att ske inför allas åsyn, alla våra gärningar kommer ligga öppet i dagen och Jesus kommer ge de rättfärdiga sin lön i form av himmelriket och de gudlösa kommer dömas tillsammans med djävulen och hans demoner (jfr Matt 25:31-46). Just denna öppenhet på Domens dag kanske kan verka lite svår, men för de utvalda tror jag också att det innebär att det kommer uppdagas vilka svåra frestelser som har ansatt dem och hur de har kämpat emot dem. Första psalmens femte vers tror jag också pekar fram mot denna sista dom, den enda dom som kan sägas vara fullkomligt rättfärdig, eftersom den utförs av Jesus Kristus, Guds Son.
Herren är med på de rättfärdigas väg, men de gudlösas väg leder till intet. (Ps 1:6)
“Gud sade: ‘Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.’” (2 Mos 3:14) Eftersom de gudlösa inte har förankringen i Gud, utan är som agnarna som flyger dit världens storm tar dem, så binder de sig vid den här världens flyktighet och därmed också vid en väg som leder bort från “Jag är”, dvs. till Intet, motsatsen till Varat. Den hl. Augustinus lär oss att det enda som håller vår själ samman i det ständiga tidsflödet är minnet av det förflutna, det är minnet som uppfattar nuet så att vi kan leva i en tidslig värld, i en värld där det som är ständigt förflyktigas. Vi ser från vad Mose skriver att Gud är annorlunda, Han Är och detta ständiga Vara kan vi endast nå genom att vi tar emot Honom i det som är i vår värld, Nuet. Det eviga Nuet träder in i vår värld genom de sakramentala handlingar som vi uträttar: Kommunionen, Bikten osv. Genom att låta Gud träda in i vårt nu kan vi lämna det förflutna bakom oss och börja på nytt, vi kan lära oss att leva där Gud lever, i Nuet, det eviga Är.