Rosenkranskampanj för den mest övergivna själen i Skärselden

Jag frångår min generella princip att endast skriva essäistiska inlägg och propagerar en idé som jag fick idag. Det finns antagligen många själar i skärselden som har få eller inga alls som ber för dem. Därför vill jag börja en rosenkranskampanj för den mest övergivna själen i Skärselden.

Jag har startat en Facebookgrupp, för de av er som tillhör den delen av internet, där alla som ber minst en rosenkransnovena för den mest övergivna själen i Skärselden får vara med. Men jag vill uppmana alla människor av god vilja att be minst en rosenkransnovena för den mest övergivna själen i Skärselden. Ni får gärna skriva in i kommentarfältet hur många rosenkransar ni har bett/tänker be, så kan jag summera dem i gruppen.

Är du värd frälsningen?

Att köpa sig fri är dyrt,
man kan aldrig betala priset
för att få leva evigt
och inte läggas i graven. (Ps 49:9-10)

För närvarande läser jag en bok av Athanasios av Alexandria, nämligen hans biografi över den helige Antonios. En sak som slog mig vid läsningen är återigen detta med den överflödande kärleken som är frälsningen. Jag tror att jag har börjat förstå vad vår Herre menade när Han sa att “den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt 16:25) För vad är vi egentligen värda? Har ett helgon förtjänat frälsningen? Vi läser ju i evangeliet att även om vi gör allt som vi blir ålagda att göra, så ska vi beklaga oss att vi inte har gått utöver det som krävs av oss (jfr Luk 17:10). För vad är egentligen vår levnad mer än några få år? Om en person lever sjuttio eller åttio år så har han levt “länge”, men det är bara en “gnista” i himlarymderna för att tala med min biktfader och med kung David (jfr Ps 90:10).

Om vi tillryggalägger åttio år av hundraprocentig tjänst till Gud är vi då värda frälsningen? Har vi förtjänat något? Knappast, inte ens Jungfru Maria, som var syndfri, förtjänade i den bemärkelsen frälsningen. Det är Guds nåd som skänker oss det eviga livet för en spottstyver, för några futtiga år på jorden. Det enda Han begär är att vi ska följa Honom i våra liv på jorden, genom tro, hopp och kärlekens gärningar. Besinna att Herren är Gud, besinna att den gåva du får är det eviga livet och att det enda du behöver göra är att leva några futtiga år på jorden i Hans tjänst. Vår Fader älskar oss, därför skänker Han oss gåvan av det eviga livet, men om vi ska kunna ta emot den gåvan så måste vi sluta klänga oss fast vid oväsentligheter. För den som vill behålla sitt liv, den som håller fast vid sitt dödliga liv, kan inte ta emot det odödliga livet som gåva, kan inte öppna sig för himmelriket. Men om vi ger Herren vårt dödliga liv så ger Han oss i utbyte ett odödligt. Vilket kap!

Gud är den ende som räcker: att omvända sig

Vi kan inte nöja oss med “a nice cup of tea”. (biskop Anders, citerad fritt ur minnet)

Hur ofta är det vi tar Kristi krav på efterföljelse på dödligt allvar? En vän till mig skrev en text för någon vecka sedan, som han välvilligt skickade över till mig för att jag skulle läsa igenom den och ge lite kritik. Han hade skrivit en text om att helgandet av vardagen för oss ofta blir till en tom fras för att rättfärdiga ett fortsatt oengagerat leverne och texten slog mig rakt i ansiktet när jag imorse läste igenom den på allvar. Det finns något i den kristna tron och den Helige Andes verk som driver oss ut, nästan bokstavligen kastar oss ut, i öknen: bort från världen, bort från vardagslunken, bort från rutinen. Det är i detta verk jag tror att vi kan finna vår kallelse: i det som drar oss ut ur vår “comfort zone”, som ifrågasätter våra invanda rutiner och som tvingar oss att ställa oss i bjärt kontrast med världen och den som världen tjänar.

Det var antagligen just en sådan upplevelse jag hade i början av min kristna tid: jag var på upptäcktsfärd i ett ingenmansland. Jag var utkastad i öknen med egentligen ganska svårtydda skyltar att följa. Som nyomvänd brottades jag fortfarande med mitt anarkistiska och ateistiska jag, det Jag som ville ha kontroll, som inte ville lyda. När jag inte längre kunde förneka Guds existens började jag använda Gud som någon slags “högre” appell för mina egna utsvävande teorier om världens sammansättning, drogs till personer som använde teologiskt språk i politikens tjänst och började omfamna en form av politisk messianism. I denna röra av förvirring och oförstånd drogs jag så småningom till att göra ett val: antingen stannar du kvar i politiken eller så vänder du dig ifrån dessa avgudar och följer Jesus Kristus rakt in i Hans egen Kyrka. “Gör upp med ditt förflutna! Låt det inte längre tynga dig, utan ta på dig det milda och skonsamma oket.”

Det är först när vi tillsammans med Jesus har prövat vår kallelse ut ur världen som sändningen kan börja (jfr Mark 1:12-15). Om vi inte ens är beredda att överväga att lämna allt för Kristus, hur kan vi då leva upp till Andens fattigdom (jfr Matt 5:3)? Givetvis finns det rättfärdiga skäl till att stanna där vi är, exempelvis att vi har skulder som rättfärdigheten kräver att vi betalar eller att vi har en familj att försörja. Men om Jesus kallar och lovar oss att Han ordnar med allt det som rättfärdigheten kräver, är vi då beredda att följa? Är vi då beredda att ta steget ur vår trygga båt och vandra på vattnet (jfr Matt 14:28-31) eller håller vår tro inte måttet? Det är en fråga som vi bör ställa oss från tid till annan och en fråga som jag har ställt mig själv på sistone.

Jag tror att de flesta delar min tveksamhet inför att lämna allt bara rakt upp och ner. Många av oss är svaga i tron och tvivlar på om vi själva håller måttet. Givetvis är det omöjligt för oss att nå dessa helgelsens höjder, men för Gud är ingenting omöjligt (jfr Matt 19:26; Mark 10:27; Luk 18:27). Helgelsen kan vi endast nå genom bön och inre förening med Herren och endast Herren kan skänka oss den nåd vi behöver för att tryggt och med tillförsikt säga: “Herren är min herde…”

Svar angående olagliga-ogiltiga biskopsvigningar

Diakon Henrik von Achen presenterar i Signum 3/2009 en tes om vigningens sakrament som han själv medger är kontroversiell och inte helt i linje med Kyrkans rättsuppfattning i dagsläget. Det han i sin artikel vill hävda, så som jag har förstått det, är att en olaglig biskopsvigning skulle eo ipso vara ogiltig pga. biskopens funktion att lära och leda och behovet av bibehållet trosinnehåll för att sakramentet skulle vara giltigt. Jag menar att detta argument vid en första påsyn kan tyckas attraktivt, själv fann jag det retoriskt väl uppbyggt och även innehållsmässigt fyllt av en teologisk rikedom. Trots detta anser jag mig nödd att besvara argumentet i all ödmjukhet inför det faktum att jag själv är lekman och neofyt. Detta eftersom min tes är att argumentet skapar just den återvändsgränd som författaren försöker ta oss ut ur.

Om jag har förstått det rätt så menar författaren att biskopsvigningens giltighet skulle vara avhängig ordinandens tro och att garanten för att ordinanden står i Kyrkans ständiga Tradition är att påven ger sitt godkännande till vigningen. Ett antal problem dyker redan här upp i resonemanget, även om det kan tyckas övertygande. Det främsta problemet är det faktum att tron inte är en del av det externa forumet, dvs. vår påtagliga, materiella, konkreta verklighet (där sådana saker som ord, handling, beteende också ingår), utan en del av det interna forumet. Hur skulle ett sakrament kunna vara så beroende av det interna forumet, som ingen människa kan se, som ingen kyrklig auktoritet i världen kan bedöma?

Författaren menar att en separation av laglighet och giltighet tenderar mot magi, men endast med en starkt vidgad förståelse av magibegreppet. Magi har traditionellt alltid uppfattats som sådan andlig verksamhet som har sin upprinnelse i någonting som är mindre än Gud. Sakramenten är instiftade av Gud och de förvaltas av Gud genom Jesus Kristus i den Helige Andes verk: Kyrkan. Han har givit oss yttre tecken för att vi ska kunna vara säkra på Hans egen närvaro. Givetvis är inte Gud begränsad av sina sakrament, men Han har ju i sin godhet ordnat det så att Han faktiskt själv bundit sig att närvara vid sakramentens giltiga utförande. Det är inte människan som binder Gud i sakramenten genom ex opere operato, det är Gud som binder Gud genom att han är trogen sina löften och för att vi ska kunna vara säkra i den tid som nu är på att Han inte har övergivit sin Brud.

Konsekvenserna av att börja resonera om det interna forumet som grund för giltighet i biskopsvigningar är en fundamental kris för hela den sakramentala frälsningsordningen. För hur skulle vi kunna lita på att de biskopsvigningar som har lett fram till dagens biskopskollegium är giltiga om enskilda ordinanders trosuppfattningar skulle påverka giltigheten? Hypotetiskt skulle alltså ett tiotal biskopar på 1200-talet med heretiska uppfattningar kunnat multiplicera en våg av ogiltiga biskopsvigningar, som ökar exponentiellt för varje biskopsgeneration. Är inte detta ett oändligt mycket större problem än att fyra biskopar i ett problematiskt prästsällskap med schismtendenser faktiskt skulle kunna ha giltiga vigningar?

Författaren anger att lösningen skulle vara att påven står som garant för innehållet i tron hos den enskilde ordinanden. Detta tenderar i mina ögon en än mer magisk uppfattning av Kyrkans sakramentala ordning. För endast Gud kan se hjärtat och en bedömning kan endast Han göra, eventuellt genom en profet som Han själv utser att föra ut budskapet. Men påven har inte blivit lovad profetians gåva eller den gudomliga inspirationens gåva och kan då inte heller, i regel, göra en sådan bedömning av det interna forumet och kan ju alltså inte stå som garant för något han inte kan bedöma. Alltså är vi åter på ruta ett: vi har byggt en återvändsgränd som inte fanns där från början. Quod erat demonstrandum.

Låt oss alltså inte rusa med huvudet före, utan istället påminna oss att lösningen på problemen som S:t Pius X:s prästbrödraskap har orsakat och fortsätter att orsaka Kyrkan inte är att till varje pris två våra egna händer. Är det inte så att vi med viss ödmjukhet borde kunna se att det finns ett mea culpa för Kyrkans eget kleresi, i de åtskilliga fall där heterodoxa och ibland även heretiska biskopar – till och med kardinaler (se Signum 2/2009, s. 47-9) – tillåtits fortsätta verka som biskopar och på så sätt skapat en grogrund för FSSPX och liknande grupperingar? Finns det inte här ett element av delaktighet i den synd som det innebär att ställa sig utanför Kyrkans fulla gemenskap? Är det inte så att varje gång vi ger vika för världen istället för att predika Jesu Kristi budskap och evangelium, såsom Kyrkan alltid har gjort i dess otvetydiga fullhet, så är vi delaktiga och medskyldiga i det faktum att människor söker sig till sekter och samfund som ställt sig utanför Kyrkans gemenskap? Är det inte så att bristen på sann evangelisation inom Kyrkan och till omvärlden leder människor att söka sig till något som verkar vara bättre, genuinare, trofastare och stabilare (jmf. de lockelser som vi avsvär oss i påskvigilian)? Eller som påven uttryckte det i sitt brev angående hävandet av exkommunikationerna: “Några av dem som framhäver sig som försvarare av Konciliet behöver påminnas om att Andra Vatikankonciliet omfamnar Kyrkans hela doktrinära historia. Var och en som önskar lyda Konciliet måste acceptera den tro som har förkunnats genom århundradena och kan inte skära av trädet från de rötter som ger det dess liv.” (Min övers. och red.)

Den enda lösningen på den kris Kyrkan befinner sig i är att vi återigen tar Kristi kall till ett entydigt, rättframt och frimodigt förkunnande av Honom som är “Vägen, Sanningen och Livet” (Joh 14:6) och den enda vägen till Fadern. För att tala med helige Paulus så måste vi då vara “allt för alla” (jfr 1 Kor 9:22): vi måste visa att vi katoliker kan missionera bättre än evangelikalerna, att vi är mer Andeledda än pentekostalerna, att vi är mer hängivna Guds skönhet i den gudomliga liturgin än de separerade östkyrkorna, att vi underordnar vår vilja under Guds vilja mer än muslimerna, att vi är mer fridfulla än buddhisterna och att vi är lyckligare än de som söker lyckan i världsliga nöjen och vi måste också visa FSSPX anhängare att vi är trogna Kyrkans beständiga Tradition, inklusive Trientkonciliet, det Första Vatikankonciliet och för den delen Andra Vatikankonciliets faktiska läroämbete och inte dess förmenta. Det är ett tungt kall att vara allt för alla, men ett måste om vi ska ta Kristi bön om att uppfylla den Andens enhet på allvar, en enhet som ingen människa eller kommitté kan uppfylla.

Så, för att sammanfatta: är det inte ett större problem om sakrament skulle vara beroende av den individuelle ordinandens tro än om vi är tvungna att ta ett visst, om än inte fullt, ansvar för människor som ställt sig själva utanför Kyrkans fulla gemenskap och därmed också orsakar oss en hel del huvudbry och bekymmer?

Meditation över Johannesevangeliets första kapitel – del 2

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. (Joh 1:6)

“En man som var sänd av Gud” var denne Johannes döparen, vars födelse vi snart ska fira. Han var sänd av Gud som profet, sänd att uppfylla ett särskilt syfte, en särskild uppgift. På så vis var han helgad åt Gud genom sitt uppdrag i världen. Ofta pratar vi om kallelse och vilken kallelse vi har. Mindre ofta talar vi om sändningen, sändningen av Gud att utföra ett särskilt uppdrag. Vad är det egentligen som särskiljer kallelsen från sändningen? Min tanke kring detta är att kallelsen är något som upplevs som en dragning, en längtan: något som väcks i vår själ och som också uppfyller vår själ. Sändningen behöver inte nödvändigtvis ha denna kvalitet. Sändningen är något som kommer utifrån och också pekar utåt, ett uppdrag som vi får att utföra i och för världen. Kallelsen är något som drar oss att leva av Gud, sändningen något som skickar oss att leva i världen. Dessa två poler i det kristna livet behöver balans, den paradoxala balans som Chesterton talar om: vi ska till hundra procent leva av Gud och till hundra procent leva i världen. Detta förkroppsligar Johannes döparen, den störste av de gammaltestamentliga profeterna, då han i sitt liv lever endast av Gud som Hans profet och lever sitt liv i världen och för världen genom sitt vittnesbörd:

Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. (Joh 1:7)

Ibland ställs vi inför frågan hur vi som katoliker kan hävda att det finns förmedlare andra än Förmedlaren mellan Gud och människa (jfr 1 Tim 2:5). Skriften själv vittnar nu om detta, apostlarna förmedlade Ordet liksom Johannes döparen här förmedlar ljuset: det sätt varpå vi kan vara förmedlare är genom att förmedla Förmedlaren. Vi dras in i ljuset genom ett sanningsenligt vittnesbörd. Det är ingen liten uppgift, vilket ses av meningens bisats: “så att alla skulle komma till tro genom honom.” Utan Johannes döparens vittnesbörd, utan hans profetiska insats, hade inte de två lärjungarna fått kunskap om Guds Lamm. Andreas som fick denna uppenbarelse av Gud genom Johannes döparen vidarebefordrade detta till sin bror Simon, som senare skulle bli klippan som Kristi Kyrka är byggd på (jfr Joh 1:35-42; Matt 16:18).

Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset. (Joh 1:8)

Den profetiska uppgiften är vittnesbördet: inte att låta sig själv ta plats utan att låta Gud ta plats genom sig själv. Ödmjukheten inför uppgiften måste komma då vi inser att det inte är oss själva som vi ska förkunna, utan Jesu Kristi ord vars tjänare vi är. Det är inte alltid lätt att särskilja vad som är jag och vad som är Kristus: vad är det som kommer från mitt mörka, själviska inre och vad är det som kommer från Jesu Hjärta? Det är denna urskiljning som vi måste hitta om vi ska kunna vittna, vi måste leta efter ljuset, vi måste söka det och bulta på porten. När vi inser att vi inte är ljuset, dvs. när vi inser att våra liv utan Kristus Jesus är meningslösa, då kan Gud verka i det som är svagt, då får Gud plats i vårt kött.

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. (Joh 1:9)

Gud ska uppenbara sig själv genom det sanna ljuset: Kristus Jesus, Guds Ord. Vad är egentligen ett ord för något? Det ligger något uttömmande, kenotiskt, i orden. Ordet föds i det inre, i det som i psykologin kallas kovert/gömt, men dess syfte är att göra det gömda overt/synligt. Ljuset kom in i världen såsom Ord, som först föddes i det inre, i den gömda kammare som var vår Heliga Moders moderliv, och levande ett undangömt liv fram till den stunden var inne för Honom att uppenbara sig. Det var denna stund som kom vid dopet i Jordan, där hl. Johannes döparens tjänst som profet fick sin fullbordning. Det var där Ordet lämnade det inre livet, trettio år efter att det hade fötts, och steg ut som en öppen uppenbarelse av Herren.

Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. (Joh 1:10)

Världen känner inte Honom som hon själv har blivit till genom. Han gick bland oss, Han åt, drack och umgicks bland oss, Han frestades och dog bland oss. Han var verkligen i världen. Han var i den värld som hade blivit skapad genom Honom. Det är något paradoxalt i detta som borde få oss att hisna. Har vi verkligen förstått Inkarnationen eller får vi här böja oss och i ödmjukhet inse att det verkliga mysteriet övergår vår vildaste fantasi? Att Gud blir människa är verkligen oerhört…

Utan den Heliga Eukaristin dör världen

Hur ofta tänker vi oss verkligen att den Heliga Eukaristin är Jesus Kristus?

Jag ska medge att jag själv ofta stannar vid att betrakta Eukaristin som viktig och närande. Även vid eukaristisk tillbedjan är det svårt att ta sig bortom det synliga planet och upptäcka det som är oändligt mycket större och inte reducerbart till viktigt och närande. Om jag bara ville öppna mig för det faktum att den lilla oansenliga Eukaristin som står på altaret faktiskt är den Person genom vilken allting är till. Allt pekar på Kristus Jesus, allt utgår från Kristus Jesus och Han är mer närvarande i Eukaristin än någon annanstans i hela världen. Där är Han i hela sin härlighet: under ett oansenligt bröds gestalt.

Jag förblir ofta blind för att Jesus Kristus är närvarande, därför att jag ofta tänker mig Gud som Härföraren, Kämpen, den Högste och Mäktigaste i världsliga termer. Han är förvisso dessa saker, Han har besegrat döden men inte på människovis utan på Guds vis. Så när jag går för att be inför Tabernaklet har jag fortfarande ofta en förväntan på stora, spektakulära förändringar i mitt inre, på en Paulusomvändelse. Ibland händer det att jag öppnas för miraklet, men sällan när jag strävar efter det. Det är när jag slutar försöka och istället låter Gud verka som det sker. Genast är jag där som en girigbuk och försöker hålla fast vid den ljuva känslan, istället för att offra den till Gud. Därför att jag fortfarande i mitt undermedvetna tror att det är detta som är meningen med Guds verk i mig.

Men Gud verkar under ett oansenligt bröds gestalt, Gud antar ett embryos gestalt i den Saliga Jungfruns sköte, Gud tillbes som nyfött barn och ännu idag befinner Han sig i tabernaklen i världens alla katolska kyrkor.

Utan denna Eukaristi, utan Jesus Kristus, “finns ingenting till” (jfr Joh 1:3).

Kyrie eleison!

Meditation över Johannesevangeliets första kapitel – del 1

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. (Joh 1:1)

Om vi jämför Johannesevangeliets begynnande vers med Första Mosebokens begynnande vers ser vi att hl. Johannes har en klar referens till den skapelseberättelse som traditionellt sett varit förhärskande i den judiska tron: “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” (1 Mos 1:1) lyder Skriftens allra första ord. Hos Johannes identifieras Ordet, λογος, fullkomligt med Gud och enheten mellan Gud och Hans Ord blir klart. Så när Gud uttalar sitt Ord så är Han även Ordet. Det är Ordet som är meningsbärande i hela skapelsen och det är, för att gå händelserna i förväg, genom Ordet som allt blir till. När Gud i begynnelsen säger “Varde ljus!” är denna meningsbärande enhet i sig själv en uppenbarelse av vem Gud är: “Jag är världens ljus.” (Joh 8:12)

Det fanns i begynnelsen hos Gud. (1:2)

Ordet fanns i begynnelsen hos Gud och är således inget skapat, utan framträder som fött av Fadern. Ordet föds av Fadern när Han uttalar det och det uttalas i evighet som Sonen. Eftersom Ordet fanns, eftersom det inte skapades, styrker det ytterligare det faktum att Ordet är Gud. Till skillnad från avgudarna, som inte “fanns [...] till från begynnelsen” och inte “skall [...] bli kvar i evighet” (Vish 14:13), är Ordet evigt och oförgängligt eftersom Ordet, skapelsens urgrund, är hos Gud och är Gud.

Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. (1:3)

Vi är oundvikligen beroende av Ordet, oavsett om vi själva är medvetna om det eller inte. Det radikala uttalandet i den tredje versen pekar oss mot det faktum att Ordet är det som möjliggör själva vår existens. Ingenting finns till utan Ordet, bokstavligen. Vi måste vara beredda att inse detta enkla faktum: att allt som vi gör, allt vi åstadkommer, allt vi går på, allt vi ser på, allt vi ser med, allt vi rör vid endast existerar genom Guds Ord. Varje mikrosekund är så att säga fylld till brädden av Guds Ord, eftersom mikrosekunden är något som existerar. Om vi lär oss detta enkla faktum, vilket jag är långtifrån själv, så blir varje skosnörning, varje liten sten på marken en lovprisning av Gud. Om vi lär oss att uppskatta den naturliga uppenbarelsen med den vördnad vi bör ha för Guds skapelse, så kommer vi desto mer inse hur dåraktigt god vår Herre är mot oss när Han ger oss den övernaturliga uppenbarelsen och sina övernaturliga sakrament.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. (1:4)

Livet är människornas ljus. Livet är själva fundamentet för människan. Utan liv, inget ljus. Den alldagliga erfarenheten av en levande människa som avgivande ett visst “sken” ger här utrymme för att visa på att livet är det som skänker ljus. Helgonens ansikten lyser, i deras ansikten finns inga baktankar och ingen tvetydighet. De “lyser för människorna” (jfr. Matt 5:15) med sina goda gärningar som får människor att prisa Gud. En människa som helt givit sig åt ljusets verk inom sig kan inte undgå att dra andra människor till sig. Givetvis kommer det alltid finnas de som ryggar tillbaka vid åskådandet av ett sådant ljus – antagligen har flera av oss själva ryggat tillbaka av rädsla inför vad som skulle kunna hända om vi verkligen öppnade oss för ljuset och Livet – men det kan inte hindra ljuset.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (1:5)

Mörkret har inte övervunnit ljuset, mörkret kan inte övervinna ljuset. Detta är grundläggande: mörkret kan inte övervinna ljuset. Mörkret existerar endast som parasit på ljuset. Mörkret är svagt i jämförelse med ljuset. Ljuset har ju sin källa i Gud, medan mörkret har sin källa i skapelsen. Det är skapade varelser som har gjort sig själva ogenomträngliga för ljuset och därmed skapat utrymmen för mörkret. Ljuset fortsätter att lysa alldeles oavsett om mörkret finns där eller inte, men mörkret kan endast existera som skugga av en skapelse som gjort sig ogenomtränglig för ljuset. Det är genom våra synder som vi gör oss ogenomträngliga och det är genom Guds nåd vi blir befriade från denna skuggtillvaro. “[V]år Gud är en förtärande eld.” (Heb 12:29) Han förtär allt i oss som inte låter Honom träda fram, Han förtär varje ogenomtränglighet så att vi blir transparenta för Hans verk. Den förtärande elden, ljuset, förgör mörkret. Detta är vårt hopp.

Detta är vårt hopp: att Han som är ljuset, som är Ordet, ska rädda oss. (jfr 2 Kor 1:10)

Kyrie eleison!

Överflödiga människor

Du ser dem varje dag,
improduktiva parasiter
som bara ska ha utan att ge.

Du hör dem varje dag,
ouppfostrade gnällspikar
som alltid skriker och aldrig ber.

Du känner lukten av dem varje dag,
surt och fränt och ibland med var
som sticker i din näsa och se…

Det är en liten, liten människa som lever där.

Du ser dem varje dag,
alla älskade barn i vår värld
som bara ger kärlek i allt de tar.

Du hör dem varje dag,
skratt och lek och stoj
som alltid ler och ler och ler.

Du känner lukten av dem varje dag,
lent och mjukt och ibland med blom
som förför din näsa och se…

Det är en liten, liten människa som lever där.

En liten, överflödig, bortskämd, självisk, underbar, ljuvlig och kärleksfull människa.

En hotad, skadad, sjuklig. En galen, äcklig, otrevlig. Ett resultat av ovärderlig, överflödig kärlek: ecce homo.

Inkarnationen – den Heliga Jungfrun i frälsningshistorien

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:14)

Vi tänker oss ofta Gud som avlägsen, som frånvarande i någon mening. Jag säger vi, därför att jag tror att min erfarenhet är allmänmänsklig. Det är lätt att avfärda en Gud som är “där ute någonstans”, även om vi inte gör det i ord eller genom öppet uppror så finns det inom oss en vilja att ständigt tänka bort Gud och Hans påträngande vilja att leva i oss. Även när det gäller inkarnationen så blir det alltid lätt en abstrakt idé, något som var aktuellt “då”, någon gång för 2000 år sen i en romersk provins i Mellanöstern. Och våra ord ersätter Ordet.

De senaste dagarna ska jag erkänna har varit något av ett eldbad och frestelserna har varit mycket starka. Jag har funnit tröst i en ständig repetition av olika fraser, av ett fortsatt explicit avståndstagande från Satan osv. Det visar dock att det fortfarande pågår en kamp inom mig, en kamp som ingalunda är avslutad, en kamp som jag vet att Kristus vinner oavsett om jag är med på tåget eller inte.

Denna kamp visar att det inte är lätt att öppna sig helt för Kristi inkarnation i den egna själen, att som den Heliga Jungfrun fullkomligt överlåta sig åt den Helige Andes verk inom oss. För vad är inkarnationen om inte just det fullkomliga överlåtandet till Herren? Det har sagts många gånger innan och jag måste säga det igen, utan den Heliga Jungfruns medverkan i frälsningen hade vi inte kunnat ha inkarnationen. För vissa skulle detta låta närmast blasfemiskt, för skulle Gud begränsas av en människa? Det är just precis vad Han låter sig göras, i sin fullkomliga godhet och allmakt har Han skapat oss som varelser med den fria viljan att just välja eller välja bort Honom.

När den Heliga Jungfrun således överlämnar sig så totalt efter en viss tvekan (jmf Luk 1:34) så måste det vara ett fritt val, givetvis under inflytande av nåden, och när hon låter sin Skapare bo inom sig, när hon låter sin fullkomliga mänsklighet förenas med den fullkomliga gudomligheten har det under skett som frälser världen: Gud blir människa. Men Maria kan ju inte ge Kristus något som hon själv inte besitter, hon kan inte ge honom en fläckfri, lydig och icke upprorisk mänsklighet om hon inte själv har bevarats av den Helige från varje synd eller för den delen från arvsyndens fläck. Vi kan inte ge vad vi inte har fått, om vi inte ska betraktas som tjuvar. Vi kan inte ge kärlek om vi inte har fått kärleken, vi kan inte ge omtanke om vi inte har fått omtanke och vi kan inte lära någon lydnad om vi inte själva har fått lydnadens gåva.

I den heliga händelsen som vi benämner inkarnation sker detta häpnadsväckande under: det Jungfrun har fått av den Allsmäktige av nåd, sin obefläckade avlelse och sin personliga syndfrihet, offrar hon åter till Herren genom att låta Honom förena sig med denna obefläckade natur och så anta ett kött som är värdigt. Det hon har fått ger hon tillbaka till Gud och blir så ett exempel att följa och en moder att lära av.

Den nåd vi får tillhör inte oss, för så fort vi tror att nåden tillhör oss så har vi girigt tagit något som inte tillhör oss utan som är en gåva av den Allsmäktige. Vår uppgift är att i Saliga Jungfru Marias fotspår offra den nåd som vi får till Herren, ge den till Herren, ge oss själva till Herren. När vi blir frälsta genom dopet ska vi offra denna nåd till Herren och inte girigt hålla fast vid den. Vi ska offra vår heliga kommunion till Herren, låta Honom använda den på det sätt som behagar Honom, och inte girigt hålla fast vid ljuva känslor. Detta ter sig allt mer som innebörden av inkarnationen för oss här idag: när Gud blir människa i oss så är det för att vi offrar hela vårt jag och alla Hans gåvor åter till Honom. Det är då vi blir befriade, ty “Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.” (Joh 12:25)

Avgudadyrkan och kristendom

Folkens gudar är silver och guld, verk av människohänder.
Mun har de men kan inte tala,
ögon men kan inte se.
Öron har de men ingen hörsel,
ingen andedräkt finns i deras mun.
De som har gjort dem skall bli som de, ja, alla som sätter sin lit till dem. (Ps 135:15-18)

Ett genomgående tema i frälsningshistorien är den bestämda fastheten i tron på den levande Guden och det bestämda avståndstagandet från allehanda avgudar, som är människoverk. För vad är inte avguden om just en projektion av vårt eget inre, en generalisering och en externalisering av en inre psykologi? Om vi sätter likhetstecken mellan Gud och vår gudsbild så är vi ofta ute på mycket hal is.

Detta skulle jag vilja mena är avgudadyrkans kärna, att vi försöker dra ner Gud på vår nivå: att vi likställer rätt relation till Gud med rätt känsla eller med rätt tanke. Eller ännu värre, att vi likställer hela vårt inre med Gud och gör om Gud till “min gud”. Om det är detta som en tro på Gud skulle innebära vore jag den första att skriva under på varje ateists manifest, för denna typ av projicerad gudsbild är just det som ateisterna dagligdags anklagar oss troende för och som Skriften och Traditionen alltid varnat oss för.

Men Israels Gud, den Treenige, är inte som folkens gudar. Han är inte skapad av människors händer, människors känslor eller människors tankar. Han är oberoende av oss, Han är Någon Annan än oss, Han är den Andre. Den Treenige, Levande, Guden verkar därför också i människors konkreta liv på ett faktiskt sätt, Han griper in i historien, Han väljer ut män och kvinnor till sina efterföljare och slutgiltigen i den yttersta tiden låter Han sin Son träda in i världen och anta kött, bli människa för att leva, lida, dö och uppstå.

Den Levande Guden är en Gud som tål att vi kollar upp fakta. Vi har fyra icke-legendariska, icke-mytiska och pålitliga levnadsberättelser över Jesu Kristi liv i de fyra evangelierna. Den katolska Kyrkan har alltid varit närmast skrupulöst noggrann med sina helgonförklaringar och godkännande av olika kulter. Just därför att vi inte önskar en projicerad önskedröm eller snuttefilt, utan därför att vi vill ha äkta vara, vi vill ha en gud som faktiskt är Gud.