ἱλαρὸν

May 24, 2009

Inkarnationen – den Heliga Jungfrun i frälsningshistorien

Filed under: Inkarnation, Jungfru Maria, Kristologi, Osorterade tankar — hilaron @ 12:00 pm

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:14)

Vi tänker oss ofta Gud som avlägsen, som frånvarande i någon mening. Jag säger vi, därför att jag tror att min erfarenhet är allmänmänsklig. Det är lätt att avfärda en Gud som är “där ute någonstans”, även om vi inte gör det i ord eller genom öppet uppror så finns det inom oss en vilja att ständigt tänka bort Gud och Hans påträngande vilja att leva i oss. Även när det gäller inkarnationen så blir det alltid lätt en abstrakt idé, något som var aktuellt “då”, någon gång för 2000 år sen i en romersk provins i Mellanöstern. Och våra ord ersätter Ordet.

De senaste dagarna ska jag erkänna har varit något av ett eldbad och frestelserna har varit mycket starka. Jag har funnit tröst i en ständig repetition av olika fraser, av ett fortsatt explicit avståndstagande från Satan osv. Det visar dock att det fortfarande pågår en kamp inom mig, en kamp som ingalunda är avslutad, en kamp som jag vet att Kristus vinner oavsett om jag är med på tåget eller inte.

Denna kamp visar att det inte är lätt att öppna sig helt för Kristi inkarnation i den egna själen, att som den Heliga Jungfrun fullkomligt överlåta sig åt den Helige Andes verk inom oss. För vad är inkarnationen om inte just det fullkomliga överlåtandet till Herren? Det har sagts många gånger innan och jag måste säga det igen, utan den Heliga Jungfruns medverkan i frälsningen hade vi inte kunnat ha inkarnationen. För vissa skulle detta låta närmast blasfemiskt, för skulle Gud begränsas av en människa? Det är just precis vad Han låter sig göras, i sin fullkomliga godhet och allmakt har Han skapat oss som varelser med den fria viljan att just välja eller välja bort Honom.

När den Heliga Jungfrun således överlämnar sig så totalt efter en viss tvekan (jmf Luk 1:34) så måste det vara ett fritt val, givetvis under inflytande av nåden, och när hon låter sin Skapare bo inom sig, när hon låter sin fullkomliga mänsklighet förenas med den fullkomliga gudomligheten har det under skett som frälser världen: Gud blir människa. Men Maria kan ju inte ge Kristus något som hon själv inte besitter, hon kan inte ge honom en fläckfri, lydig och icke upprorisk mänsklighet om hon inte själv har bevarats av den Helige från varje synd eller för den delen från arvsyndens fläck. Vi kan inte ge vad vi inte har fått, om vi inte ska betraktas som tjuvar. Vi kan inte ge kärlek om vi inte har fått kärleken, vi kan inte ge omtanke om vi inte har fått omtanke och vi kan inte lära någon lydnad om vi inte själva har fått lydnadens gåva.

I den heliga händelsen som vi benämner inkarnation sker detta häpnadsväckande under: det Jungfrun har fått av den Allsmäktige av nåd, sin obefläckade avlelse och sin personliga syndfrihet, offrar hon åter till Herren genom att låta Honom förena sig med denna obefläckade natur och så anta ett kött som är värdigt. Det hon har fått ger hon tillbaka till Gud och blir så ett exempel att följa och en moder att lära av.

Den nåd vi får tillhör inte oss, för så fort vi tror att nåden tillhör oss så har vi girigt tagit något som inte tillhör oss utan som är en gåva av den Allsmäktige. Vår uppgift är att i Saliga Jungfru Marias fotspår offra den nåd som vi får till Herren, ge den till Herren, ge oss själva till Herren. När vi blir frälsta genom dopet ska vi offra denna nåd till Herren och inte girigt hålla fast vid den. Vi ska offra vår heliga kommunion till Herren, låta Honom använda den på det sätt som behagar Honom, och inte girigt hålla fast vid ljuva känslor. Detta ter sig allt mer som innebörden av inkarnationen för oss här idag: när Gud blir människa i oss så är det för att vi offrar hela vårt jag och alla Hans gåvor åter till Honom. Det är då vi blir befriade, ty “Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.” (Joh 12:25)

May 18, 2009

Avgudadyrkan och kristendom

Filed under: Apologetik, Avgudadyrkan, Osorterade tankar — hilaron @ 11:44 am

Folkens gudar är silver och guld, verk av människohänder.
Mun har de men kan inte tala,
ögon men kan inte se.
Öron har de men ingen hörsel,
ingen andedräkt finns i deras mun.
De som har gjort dem skall bli som de, ja, alla som sätter sin lit till dem. (Ps 135:15-18)

Ett genomgående tema i frälsningshistorien är den bestämda fastheten i tron på den levande Guden och det bestämda avståndstagandet från allehanda avgudar, som är människoverk. För vad är inte avguden om just en projektion av vårt eget inre, en generalisering och en externalisering av en inre psykologi? Om vi sätter likhetstecken mellan Gud och vår gudsbild så är vi ofta ute på mycket hal is.

Detta skulle jag vilja mena är avgudadyrkans kärna, att vi försöker dra ner Gud på vår nivå: att vi likställer rätt relation till Gud med rätt känsla eller med rätt tanke. Eller ännu värre, att vi likställer hela vårt inre med Gud och gör om Gud till “min gud”. Om det är detta som en tro på Gud skulle innebära vore jag den första att skriva under på varje ateists manifest, för denna typ av projicerad gudsbild är just det som ateisterna dagligdags anklagar oss troende för och som Skriften och Traditionen alltid varnat oss för.

Men Israels Gud, den Treenige, är inte som folkens gudar. Han är inte skapad av människors händer, människors känslor eller människors tankar. Han är oberoende av oss, Han är Någon Annan än oss, Han är den Andre. Den Treenige, Levande, Guden verkar därför också i människors konkreta liv på ett faktiskt sätt, Han griper in i historien, Han väljer ut män och kvinnor till sina efterföljare och slutgiltigen i den yttersta tiden låter Han sin Son träda in i världen och anta kött, bli människa för att leva, lida, dö och uppstå.

Den Levande Guden är en Gud som tål att vi kollar upp fakta. Vi har fyra icke-legendariska, icke-mytiska och pålitliga levnadsberättelser över Jesu Kristi liv i de fyra evangelierna. Den katolska Kyrkan har alltid varit närmast skrupulöst noggrann med sina helgonförklaringar och godkännande av olika kulter. Just därför att vi inte önskar en projicerad önskedröm eller snuttefilt, utan därför att vi vill ha äkta vara, vi vill ha en gud som faktiskt är Gud.

May 13, 2009

Idé och verklighet

Filed under: Osorterade tankar, Poesiförsök — hilaron @ 12:00 pm

Jag sökte dig sen evig tid.
Ödmjuk, skön och blid.
Höll dig upp som sann idé.
Vare mig dock ack och ve.

Ödmjuk, vacker, skön och blid,
blott idé ej väcka strid.
Person och kropp blir en i tre.
Sanning är dock ej idé.

Jag sökte dig sen evig tid,
verklighet är skön och blid.
Jag vill ej älska din idé,
utan verklighet av en i tre.

May 10, 2009

“Varför förföljer du mig?”

Filed under: Ekklesiologi, Inkarnation, Kristologi, Pneumatologi — hilaron @ 4:58 pm

Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: “Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Han frågade: “Vem är du, herre?” – “Jag är Jesus, den som du förföljer.” (Apg 9:1-5, min kursiv)

I Apostlagärningarna ser vi hur Anden verkade i den begynnande Kyrkan, Guds hushåll och familj. Hela boken är en bok om Anden och Hans verk i människor. Ett av de öden som under min kristna tid har fascinerat mig något oerhört är hl. Paulus och hans omvändelse. Det är en historia som de flesta av oss känner till och som alltid betraktats som något oerhört: den främste och ivrigaste förföljaren av Kristi församling på jorden omvänds radikalt och blir till Guds apostel till hedningarna. Inom loppet av några verser, som citeras ovan, har Paulus gått från att blodtörstigt förfölja och utrota Vägens lärjungar till att möta Herren Jesus Kristus och få uppenbarelsen att det är Kristus själv som han förföljer. För det är också detta Paulus vittnar om i flera senare brev: “Han är huvudet för kroppen, för Kyrkan.” (Kol 1:18) och “Kristus är kyrkans huvud – han som också är frälsare för denna sin kropp.” (Ef 5:23) Var det kanske just den starka upplevelse som Paulus genomgick som gjorde att han senare fick den förståelse för Kristi ord till honom som mynnade ut i sådana klarsynta uttalanden?

För det är tydligt att vi från Skriften kan säga att Kyrkan är Kristi kropp, Hans egen fysiska och konkreta tillvaro på jorden. Det är när vi möter en människa av kött och blod, en människa där Kristus blivit inkarnerad som vi möter Kyrkan, dvs. Kristus själv. Så, grunden för Kyrkans kroppslighet är inkarnationsläran. Det är en fortsättning på och direkt konsekvens av det faktum att Gud själv, den outsäglige och onåbare med ett namn som inte får uttalas, har blivit människa, utsäglig och nåbar med ett namn som uttalas till frälsning – Jesus betyder ju “Gud frälser”. För vad händer om vi stannar vid att Gud har blivit människa i Kristus Jesus utan att fortsätta vidare och också erkänna att Han verkar i “en, helig, katolsk och apostolisk kyrka”? I grunden handlar det då om att förneka det otroliga i inkarnationen: att den absolut transcendenta har kommit till oss och uppenbarat sig själv genom sitt Ord, Jesus Kristus, att Han har antagit kött och blivit människa. En av anledningarna till att hl. Cyprianus uttalade sig så skarpt om behovet av Kyrkan1 är antagligen just detta: om vi inte har Kyrkan som Moder, så erkänner vi inte att Gud har uppenbarat sig som en konkret människa med konkreta bud och som grundare av en konkret mänsklig institution utan håller fortfarande fast vid en pseudo-gnostisk uppfattning om Kristi inkarnation. För en kropp är avgränsad i tid och rum, dvs. har en utsträckning i rummet och tydliga gränser mot omvärlden. När vi förenas med Kristus ympas vi in som grenar på vinstocken (jfr. Joh 15:1-8) och kan alltså inte längre urskiljas från Kristus själv.

När Paulus möter Kristus på vägen till Damaskus så säger Herren följdaktligen inte till Paulus “varför förföljer du mina lärjungar?”, utan identifierar sig själv totalt med sin kropp: “varför förföljer du mig?” Den som vill lära känna Kristus utanför en kroppslig och synlig gemenskap kan inte lära känna Honom, eftersom Kristus är en verklig människa som lärde känna verkliga människor som ledde andra människor till kännedom om Honom, som i generationer och åter generationer har vidarefört den ursprungliga kunskapen om Honom. Det är först när du möter en människa som tillhör Kristus som du möter Kyrkan och det är först när du möter Kyrkan som du möter Kristus. Så vad hände egentligen med Paulus när han försökte sig på att möta sina bröder i Kristus?

När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. (Apg 9:26)

När lärjungarna fick höra att Paulus hade blivit en lärjunge var de tveksamma, fyllda av tvivel på äktheten i varan. Men Paulus visste att han inte kunde fortsätta sin mission utan att finna enhet med apostlarna: Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna.” (Gal 2:9) Dessa båda händelser var skilda ganska många år i tid, men det väsentliga är att Paulus var trogen sin lära att Kristi församling också är Kristi kropp och att behovet av enhet mellan Kristi trogna är en fundamental grund för den kristna tron.

Så nästa gång du tänker på Kyrkan, tänk på den person som tog emot den heliga kommunionen före eller efter dig under den senaste Heliga Mässa du bevistade. Det är han eller hon som är din broder eller syster, som är Kristus-för-dig. Minns också att du “klär dig i Kristus” (jfr. Ef 4:24) när du tar emot Honom i sakramentet, att du då är Kristus i en bemärkelse för djup för att förstå: Han har inkarnerats och åter blivit människa av kött och blod i och genom dig.

Noter

1. “Den som inte har Kyrkan till moder, har inte heller Gud till Fader.” (De unitate ecclesiae)

May 8, 2009

Bevare oss från FI

Filed under: Apologetik, Apostolat — hilaron @ 6:19 pm

Nedan är en debattartikel som jag har fått publicerad i den lokala blaskan Östgötacorrespondenten, även kallad Corren. För att komma till artikeln på deras hemsida, klicka här.

Är verkligen rätten till abort feminism eller en anledning till att rösta på FI, undrar DAVID LARSSON från Linköping.

I en debattartikel 27/4 framställer Gudrun Schyman en rad anledningar till varför vi ska rösta på hennes parti, Feministiskt initiativ. Bland dessa räknar hon upp ett fortsatt försvar för det hon kallar aborträttigheter.

Vad hon inte vill förklara i sitt debattinlägg är hur det är feministiskt att abortera kvinnliga foster, tiotusentals enbart i Sverige på årlig basis. Eller hur det är feministiskt att tvinga på unga tonårstjejer en förvriden och översexualiserad självbild, som är frukten av frigörelsen på 60- och 70-talen, då preventivmedel pumpades ut för att alla skulle kunna ha fritt sex. En omskrivning för sex utan ansvar eller sex som likvärdigt med att skaka hand, vilket också torde till en del förklara explosionen av sexklubbar, pornografi och prostitution i samhället.

Nuförtiden förväntas inte längre mannen ta sitt ansvar för sina sexuella handlingar, utan han erbjuds i stället den enkla lösningen i form av abort som inte bara dödar ett oskyldigt barn – kanske enbart av anledningen att det är en kvinna för att ta ett aktuellt exempel – utan också permanent skadar den kvinna som utför aborten såväl psykiskt som fysiskt. Och för den delen mannen, när han inser vad det är han har orsakat.

Först när människan återigen har lagstadgad rättighet att leva, först när kvinnor inte längre utelämnas åt sexuell exploatering utan i stället äras och älskas för sin unika plats i världen, först när män återigen vågar och uppmuntras att ta ansvar för sina handlingar genom äktenskaplig trohet och kärlek, först då kan vi tala om någon form av jämställdhet och rättvisa.

Men alla sådana uttalanden betraktas av Gudrun Schyman som religiös fundamentalism – så bevare oss alla för det så kallade feministiska initiativet.

David Larsson

May 6, 2009

O Jesu Hjärta

Filed under: Osorterade tankar, Poesiförsök — hilaron @ 10:00 am

En spikrak rörelse uppåt,
i egen flärd och högmod,
följs av fritt fall neråt,
av egen flärd och högmod.
Djävulen lockar till
självömkan och självförstoring.
Du trampar honom under dina
fötter och ger mig styrkan att
inte förlita mig på min egen kraft.

Herre, ditt Hjärtas kött och blod,
öses över mitt hjärtas stenstod.
Ditt allomfattande offer, hur jag
längtar efter att stenen krossas.

En spikrak rörelse nedåt och utåt,
Vägen ger trösterik nåd.
Den följs av ärorik färd uppåt,
av din rena nåd.
O Jesu Hjärta, du milda ok,
som genom offervilja dog
och genom långsamt vittrande blod,
krossar mitt hjärta.

May 3, 2009

Ovissheten

Filed under: Osorterade tankar — hilaron @ 2:15 pm

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? (Rom 8:24)

Du bittra ovisshet,
som genom gnagande tvivel
förgör mina inre murar.
Du ljuva ovisshet,
som triumferande
förgör min självförtröstan.

Den levande människan rör sig alltid i den existentiella ovissheten i Tåredalen:
säg sålunda, behöver ständigt någon att förlita sig på för att inte gå under.
Att lära sig förtrösta, att lära sig leva.

Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. (1 Pet 1:6-9)

Jublet, alleluia!, som inte finner sin grund i en känslomässig anstormning utan i den djupa ovissheten finner tröst i den rena tron, är det jubel som övergår allt förnuft. Att stå i mörkret och veta att Gud har övervunnit döden i Jesus Kristus, det är detta som är hoppet. När ingen känsla längre bekräftar, när inget mänskligt förnuft kan trösta, det är då vi får förlita oss på att vår Herre vet vad som är bäst för oss och “på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda” (Rom 8:28b).

Detta visar att tro, hopp och kärlek fundamentalt inte är känslor, utan övernaturliga gåvor från Gud, som vår vilja antingen kan säga ja eller nej till. Och är det då inte så att vi ofta stretar emot, att vi med helige Paulus gör det onda vi inte vill och underlåter det goda som vi vill? Är inte detta den grundläggande kampen som aldrig i tiden kan få den slutgiltiga lösningen, där vi med fullkomlig säkerhet skulle kunna placera en människa på endera sidan av domen? Kristus skänker oss i Kyrkan botens medel för att vi ska få möjligheten att förtrösta och för att vi ska bli befriade från det slaveri som synden innebär, men detta är bara början. Målet som Gud vill är vår helgelse i Honom, det eviga livet i Kristus Jesus: att vi känner Honom, vilket vi kan se då vi lever som Honom.

Ovissheten i den mänskliga tillvaron har varit 1800- och 1900-talets grundläggande tematik, främst i behandlingen av fenomenet nihilism och begreppet Intet, med fundamentet i Angst. Nietzscheanerna och ateisterna, och en gång jag med dem, har förkunnat sig som modiga levare av denna osäkerhet utan just den existentiella trygghet som främst kristen tro skulle innebära. Vidare har man i sin okunskap låtit bli att beröra de texter som visar på att den kristna tron på intet sätt skulle vara den snuttefilt som vissa vill påstå. För när är det vi möter den största osäkerheten? Just när vi som Petrus går på vattnet med våra blickar riktade mot Herren Kristus, fast beslutna att leva det osäkra och det oprövade men med en ledstjärna som går att lita på.

För vi är inte slavar under synden, vi är inte kallade att leva det trygga, det okomplicerade, det försäkrade men syndiga livet som i slutändan inte är liv, inte är växt, utan död och förruttnelse. Vi är Guds fria barn, kallade att leva som Hans barn i Livet, det enda Livet som är värt namnet: ett växande okänt, det komplexa och det oförsäkrade, men fria livet.

Så vad har jag velat med detta? Ovissheten kan, utan blicken på Kristus, förtära och förgöra och leder endast till slaveriet under synden. Ovissheten med blicken på Kristus Jesus gör att vi dör för oss själva och lever för Honom. På så vis är den nihilistiska tendensen just en perversion av det kristna hoppet: det gemensamma ligger i ovissheten, men skillnaden ligger i om vi med helige Johannes av Korset och heliga Teresa av Avila för det vidare till ett döende-för-andra eller om vi med nihilisterna endast dör ensamma och förgörda av vår egen hand.

Christus resurrexit!
Alleluia!

Återkomsten

Filed under: Osorterade tankar — hilaron @ 2:00 pm

Nu börjar det bli dags för mig att återigen ta upp tangentbordet och skriva (särskilt efter en påminnelse från en församlingsmedlem som önskade se bloggen återupplivad). För en mer fullödig “projektbeskrivning” hänvisas till Om ἱλαρὸν. Där ser ni också att jag har förhoppningen att min blogg ska ta en lite annan riktning än den tidigare har haft. Jag börjar med att posta en kortare reflektion som jag skrev strax efter min konversion. Håll tillgodo!

Blog at WordPress.com.