Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:14)
Vi tänker oss ofta Gud som avlägsen, som frånvarande i någon mening. Jag säger vi, därför att jag tror att min erfarenhet är allmänmänsklig. Det är lätt att avfärda en Gud som är “där ute någonstans”, även om vi inte gör det i ord eller genom öppet uppror så finns det inom oss en vilja att ständigt tänka bort Gud och Hans påträngande vilja att leva i oss. Även när det gäller inkarnationen så blir det alltid lätt en abstrakt idé, något som var aktuellt “då”, någon gång för 2000 år sen i en romersk provins i Mellanöstern. Och våra ord ersätter Ordet.
De senaste dagarna ska jag erkänna har varit något av ett eldbad och frestelserna har varit mycket starka. Jag har funnit tröst i en ständig repetition av olika fraser, av ett fortsatt explicit avståndstagande från Satan osv. Det visar dock att det fortfarande pågår en kamp inom mig, en kamp som ingalunda är avslutad, en kamp som jag vet att Kristus vinner oavsett om jag är med på tåget eller inte.
Denna kamp visar att det inte är lätt att öppna sig helt för Kristi inkarnation i den egna själen, att som den Heliga Jungfrun fullkomligt överlåta sig åt den Helige Andes verk inom oss. För vad är inkarnationen om inte just det fullkomliga överlåtandet till Herren? Det har sagts många gånger innan och jag måste säga det igen, utan den Heliga Jungfruns medverkan i frälsningen hade vi inte kunnat ha inkarnationen. För vissa skulle detta låta närmast blasfemiskt, för skulle Gud begränsas av en människa? Det är just precis vad Han låter sig göras, i sin fullkomliga godhet och allmakt har Han skapat oss som varelser med den fria viljan att just välja eller välja bort Honom.
När den Heliga Jungfrun således överlämnar sig så totalt efter en viss tvekan (jmf Luk 1:34) så måste det vara ett fritt val, givetvis under inflytande av nåden, och när hon låter sin Skapare bo inom sig, när hon låter sin fullkomliga mänsklighet förenas med den fullkomliga gudomligheten har det under skett som frälser världen: Gud blir människa. Men Maria kan ju inte ge Kristus något som hon själv inte besitter, hon kan inte ge honom en fläckfri, lydig och icke upprorisk mänsklighet om hon inte själv har bevarats av den Helige från varje synd eller för den delen från arvsyndens fläck. Vi kan inte ge vad vi inte har fått, om vi inte ska betraktas som tjuvar. Vi kan inte ge kärlek om vi inte har fått kärleken, vi kan inte ge omtanke om vi inte har fått omtanke och vi kan inte lära någon lydnad om vi inte själva har fått lydnadens gåva.
I den heliga händelsen som vi benämner inkarnation sker detta häpnadsväckande under: det Jungfrun har fått av den Allsmäktige av nåd, sin obefläckade avlelse och sin personliga syndfrihet, offrar hon åter till Herren genom att låta Honom förena sig med denna obefläckade natur och så anta ett kött som är värdigt. Det hon har fått ger hon tillbaka till Gud och blir så ett exempel att följa och en moder att lära av.
Den nåd vi får tillhör inte oss, för så fort vi tror att nåden tillhör oss så har vi girigt tagit något som inte tillhör oss utan som är en gåva av den Allsmäktige. Vår uppgift är att i Saliga Jungfru Marias fotspår offra den nåd som vi får till Herren, ge den till Herren, ge oss själva till Herren. När vi blir frälsta genom dopet ska vi offra denna nåd till Herren och inte girigt hålla fast vid den. Vi ska offra vår heliga kommunion till Herren, låta Honom använda den på det sätt som behagar Honom, och inte girigt hålla fast vid ljuva känslor. Detta ter sig allt mer som innebörden av inkarnationen för oss här idag: när Gud blir människa i oss så är det för att vi offrar hela vårt jag och alla Hans gåvor åter till Honom. Det är då vi blir befriade, ty “Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.” (Joh 12:25)
