ἱλαρὸν

June 22, 2009

Svar angående olagliga-ogiltiga biskopsvigningar

Filed under: Apologetik, Ekklesiologi, Ekumenik, Evangelisation, Koinonia, Tradition — hilaron @ 12:27 pm

Diakon Henrik von Achen presenterar i Signum 3/2009 en tes om vigningens sakrament som han själv medger är kontroversiell och inte helt i linje med Kyrkans rättsuppfattning i dagsläget. Det han i sin artikel vill hävda, så som jag har förstått det, är att en olaglig biskopsvigning skulle eo ipso vara ogiltig pga. biskopens funktion att lära och leda och behovet av bibehållet trosinnehåll för att sakramentet skulle vara giltigt. Jag menar att detta argument vid en första påsyn kan tyckas attraktivt, själv fann jag det retoriskt väl uppbyggt och även innehållsmässigt fyllt av en teologisk rikedom. Trots detta anser jag mig nödd att besvara argumentet i all ödmjukhet inför det faktum att jag själv är lekman och neofyt. Detta eftersom min tes är att argumentet skapar just den återvändsgränd som författaren försöker ta oss ut ur.

Om jag har förstått det rätt så menar författaren att biskopsvigningens giltighet skulle vara avhängig ordinandens tro och att garanten för att ordinanden står i Kyrkans ständiga Tradition är att påven ger sitt godkännande till vigningen. Ett antal problem dyker redan här upp i resonemanget, även om det kan tyckas övertygande. Det främsta problemet är det faktum att tron inte är en del av det externa forumet, dvs. vår påtagliga, materiella, konkreta verklighet (där sådana saker som ord, handling, beteende också ingår), utan en del av det interna forumet. Hur skulle ett sakrament kunna vara så beroende av det interna forumet, som ingen människa kan se, som ingen kyrklig auktoritet i världen kan bedöma?

Författaren menar att en separation av laglighet och giltighet tenderar mot magi, men endast med en starkt vidgad förståelse av magibegreppet. Magi har traditionellt alltid uppfattats som sådan andlig verksamhet som har sin upprinnelse i någonting som är mindre än Gud. Sakramenten är instiftade av Gud och de förvaltas av Gud genom Jesus Kristus i den Helige Andes verk: Kyrkan. Han har givit oss yttre tecken för att vi ska kunna vara säkra på Hans egen närvaro. Givetvis är inte Gud begränsad av sina sakrament, men Han har ju i sin godhet ordnat det så att Han faktiskt själv bundit sig att närvara vid sakramentens giltiga utförande. Det är inte människan som binder Gud i sakramenten genom ex opere operato, det är Gud som binder Gud genom att han är trogen sina löften och för att vi ska kunna vara säkra i den tid som nu är på att Han inte har övergivit sin Brud.

Konsekvenserna av att börja resonera om det interna forumet som grund för giltighet i biskopsvigningar är en fundamental kris för hela den sakramentala frälsningsordningen. För hur skulle vi kunna lita på att de biskopsvigningar som har lett fram till dagens biskopskollegium är giltiga om enskilda ordinanders trosuppfattningar skulle påverka giltigheten? Hypotetiskt skulle alltså ett tiotal biskopar på 1200-talet med heretiska uppfattningar kunnat multiplicera en våg av ogiltiga biskopsvigningar, som ökar exponentiellt för varje biskopsgeneration. Är inte detta ett oändligt mycket större problem än att fyra biskopar i ett problematiskt prästsällskap med schismtendenser faktiskt skulle kunna ha giltiga vigningar?

Författaren anger att lösningen skulle vara att påven står som garant för innehållet i tron hos den enskilde ordinanden. Detta tenderar i mina ögon en än mer magisk uppfattning av Kyrkans sakramentala ordning. För endast Gud kan se hjärtat och en bedömning kan endast Han göra, eventuellt genom en profet som Han själv utser att föra ut budskapet. Men påven har inte blivit lovad profetians gåva eller den gudomliga inspirationens gåva och kan då inte heller, i regel, göra en sådan bedömning av det interna forumet och kan ju alltså inte stå som garant för något han inte kan bedöma. Alltså är vi åter på ruta ett: vi har byggt en återvändsgränd som inte fanns där från början. Quod erat demonstrandum.

Låt oss alltså inte rusa med huvudet före, utan istället påminna oss att lösningen på problemen som S:t Pius X:s prästbrödraskap har orsakat och fortsätter att orsaka Kyrkan inte är att till varje pris två våra egna händer. Är det inte så att vi med viss ödmjukhet borde kunna se att det finns ett mea culpa för Kyrkans eget kleresi, i de åtskilliga fall där heterodoxa och ibland även heretiska biskopar – till och med kardinaler (se Signum 2/2009, s. 47-9) – tillåtits fortsätta verka som biskopar och på så sätt skapat en grogrund för FSSPX och liknande grupperingar? Finns det inte här ett element av delaktighet i den synd som det innebär att ställa sig utanför Kyrkans fulla gemenskap? Är det inte så att varje gång vi ger vika för världen istället för att predika Jesu Kristi budskap och evangelium, såsom Kyrkan alltid har gjort i dess otvetydiga fullhet, så är vi delaktiga och medskyldiga i det faktum att människor söker sig till sekter och samfund som ställt sig utanför Kyrkans gemenskap? Är det inte så att bristen på sann evangelisation inom Kyrkan och till omvärlden leder människor att söka sig till något som verkar vara bättre, genuinare, trofastare och stabilare (jmf. de lockelser som vi avsvär oss i påskvigilian)? Eller som påven uttryckte det i sitt brev angående hävandet av exkommunikationerna: “Några av dem som framhäver sig som försvarare av Konciliet behöver påminnas om att Andra Vatikankonciliet omfamnar Kyrkans hela doktrinära historia. Var och en som önskar lyda Konciliet måste acceptera den tro som har förkunnats genom århundradena och kan inte skära av trädet från de rötter som ger det dess liv.” (Min övers. och red.)

Den enda lösningen på den kris Kyrkan befinner sig i är att vi återigen tar Kristi kall till ett entydigt, rättframt och frimodigt förkunnande av Honom som är “Vägen, Sanningen och Livet” (Joh 14:6) och den enda vägen till Fadern. För att tala med helige Paulus så måste vi då vara “allt för alla” (jfr 1 Kor 9:22): vi måste visa att vi katoliker kan missionera bättre än evangelikalerna, att vi är mer Andeledda än pentekostalerna, att vi är mer hängivna Guds skönhet i den gudomliga liturgin än de separerade östkyrkorna, att vi underordnar vår vilja under Guds vilja mer än muslimerna, att vi är mer fridfulla än buddhisterna och att vi är lyckligare än de som söker lyckan i världsliga nöjen och vi måste också visa FSSPX anhängare att vi är trogna Kyrkans beständiga Tradition, inklusive Trientkonciliet, det Första Vatikankonciliet och för den delen Andra Vatikankonciliets faktiska läroämbete och inte dess förmenta. Det är ett tungt kall att vara allt för alla, men ett måste om vi ska ta Kristi bön om att uppfylla den Andens enhet på allvar, en enhet som ingen människa eller kommitté kan uppfylla.

Så, för att sammanfatta: är det inte ett större problem om sakrament skulle vara beroende av den individuelle ordinandens tro än om vi är tvungna att ta ett visst, om än inte fullt, ansvar för människor som ställt sig själva utanför Kyrkans fulla gemenskap och därmed också orsakar oss en hel del huvudbry och bekymmer?

No Comments Yet »

No comments yet.

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Leave a comment

Blog at WordPress.com.