Gud är den ende som räcker: att omvända sig

Vi kan inte nöja oss med “a nice cup of tea”. (biskop Anders, citerad fritt ur minnet)

Hur ofta är det vi tar Kristi krav på efterföljelse på dödligt allvar? En vän till mig skrev en text för någon vecka sedan, som han välvilligt skickade över till mig för att jag skulle läsa igenom den och ge lite kritik. Han hade skrivit en text om att helgandet av vardagen för oss ofta blir till en tom fras för att rättfärdiga ett fortsatt oengagerat leverne och texten slog mig rakt i ansiktet när jag imorse läste igenom den på allvar. Det finns något i den kristna tron och den Helige Andes verk som driver oss ut, nästan bokstavligen kastar oss ut, i öknen: bort från världen, bort från vardagslunken, bort från rutinen. Det är i detta verk jag tror att vi kan finna vår kallelse: i det som drar oss ut ur vår “comfort zone”, som ifrågasätter våra invanda rutiner och som tvingar oss att ställa oss i bjärt kontrast med världen och den som världen tjänar.

Det var antagligen just en sådan upplevelse jag hade i början av min kristna tid: jag var på upptäcktsfärd i ett ingenmansland. Jag var utkastad i öknen med egentligen ganska svårtydda skyltar att följa. Som nyomvänd brottades jag fortfarande med mitt anarkistiska och ateistiska jag, det Jag som ville ha kontroll, som inte ville lyda. När jag inte längre kunde förneka Guds existens började jag använda Gud som någon slags “högre” appell för mina egna utsvävande teorier om världens sammansättning, drogs till personer som använde teologiskt språk i politikens tjänst och började omfamna en form av politisk messianism. I denna röra av förvirring och oförstånd drogs jag så småningom till att göra ett val: antingen stannar du kvar i politiken eller så vänder du dig ifrån dessa avgudar och följer Jesus Kristus rakt in i Hans egen Kyrka. “Gör upp med ditt förflutna! Låt det inte längre tynga dig, utan ta på dig det milda och skonsamma oket.”

Det är först när vi tillsammans med Jesus har prövat vår kallelse ut ur världen som sändningen kan börja (jfr Mark 1:12-15). Om vi inte ens är beredda att överväga att lämna allt för Kristus, hur kan vi då leva upp till Andens fattigdom (jfr Matt 5:3)? Givetvis finns det rättfärdiga skäl till att stanna där vi är, exempelvis att vi har skulder som rättfärdigheten kräver att vi betalar eller att vi har en familj att försörja. Men om Jesus kallar och lovar oss att Han ordnar med allt det som rättfärdigheten kräver, är vi då beredda att följa? Är vi då beredda att ta steget ur vår trygga båt och vandra på vattnet (jfr Matt 14:28-31) eller håller vår tro inte måttet? Det är en fråga som vi bör ställa oss från tid till annan och en fråga som jag har ställt mig själv på sistone.

Jag tror att de flesta delar min tveksamhet inför att lämna allt bara rakt upp och ner. Många av oss är svaga i tron och tvivlar på om vi själva håller måttet. Givetvis är det omöjligt för oss att nå dessa helgelsens höjder, men för Gud är ingenting omöjligt (jfr Matt 19:26; Mark 10:27; Luk 18:27). Helgelsen kan vi endast nå genom bön och inre förening med Herren och endast Herren kan skänka oss den nåd vi behöver för att tryggt och med tillförsikt säga: “Herren är min herde…”