Skvaller och sanning

Respekten för människors goda namn och rykte förbjuder varje inställning och varje ord som skulle kunna tillfoga dem orättmätig skada. Man gör sig skyldig till [...] skvaller om man i påståenden utan objektivt hållbar grund för andra människor som inte känner till nästans fel och brister avslöjar sådana fel och brister[.] (Katolska Kyrkans Katekes, n. 2477)

På samma sätt med tungan; den är en liten lem men kan skryta över hur mycket den förmår. En liten eld kan sätta en hel skog i brand. (Jak 3:5)

För några veckor sedan såg jag en film tillsammans med en vän, som heter Tvivel. I en av scenerna beskriver karaktären fader Flynn hur en kvinna gick till bikt för att hon hade skvallrat. Prästen i biktstolen ville inte ge henne absolution förrän hon hade gått hem, gått upp på taket och sprättat upp en dunkudde. Eftersom kvinnan var tyngd av sitt samvete gick hon hem och gjorde detta och såg alla dun flyga iväg. När hon kom tillbaka frågade prästen om hon kunde samla in alla fjädrar som hade farit ut och hon sa att hon inte kunde det. På samma sätt är det med skvaller, eller för att tala med hl. Jakob ovan så kan en liten eld från tungan sätta en hel skog i brand.

På sistone har just frågan om var gränsen går för skvaller varit i mitt sinne. Det Kristus vill är ju inte att vi ska gå omkring och vara tysta jämnt och ständigt, därför att vi är rädda för att skvallra. Men det är en synd mot kärleken att skvallra och en synd mot sanningen, därför att vår nästa är värd den respekt som sanningen, Jesus Kristus, kräver. Går det då att samtala med andra människor utan att skvallra? Givetvis, vi måste bara låta oss förnyas i ande och förstånd, vi måste omvända oss och inse att det är lögnens fader som är upphov till skvaller, till lasterna och som motarbetar våra dygdiga strävanden.

För endast i evighetens ljus ter sig skvallret som oväsentligt, endast om vi har en strävan efter helighet och att leva i Guds sanning kan vi reflektera den Sanning som Gud är. För när Gud i Bergspredikan säger att de renhjärtade är saliga så talar Han inte enbart om den kyska renheten som är viktig, utan även om ett liv i sannfärdighet och rättfärdighet där ingen lögn får plats. Det är endast de renhjärtade som skådar Gud…

Rosenkranskampanj för den mest övergivna själen i Skärselden

Jag frångår min generella princip att endast skriva essäistiska inlägg och propagerar en idé som jag fick idag. Det finns antagligen många själar i skärselden som har få eller inga alls som ber för dem. Därför vill jag börja en rosenkranskampanj för den mest övergivna själen i Skärselden.

Jag har startat en Facebookgrupp, för de av er som tillhör den delen av internet, där alla som ber minst en rosenkrans för den mest övergivna själen i Skärselden får vara med. Men jag vill uppmana alla människor av god vilja att be minst en rosenkrans för den mest övergivna själen i Skärselden. Ni får gärna skriva in i kommentarfältet hur många rosenkransar ni har bett/tänker be, så kan jag summera dem i gruppen.

Är du värd frälsningen?

Att köpa sig fri är dyrt,
man kan aldrig betala priset
för att få leva evigt
och inte läggas i graven. (Ps 49:9-10)

För närvarande läser jag en bok av Athanasios av Alexandria, nämligen hans biografi över den helige Antonios. En sak som slog mig vid läsningen är återigen detta med den överflödande kärleken som är frälsningen. Jag tror att jag har börjat förstå vad vår Herre menade när Han sa att “den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt 16:25) För vad är vi egentligen värda? Har ett helgon förtjänat frälsningen? Vi läser ju i evangeliet att även om vi gör allt som vi blir ålagda att göra, så ska vi beklaga oss att vi inte har gått utöver det som krävs av oss (jfr Luk 17:10). För vad är egentligen vår levnad mer än några få år? Om en person lever sjuttio eller åttio år så har han levt “länge”, men det är bara en “gnista” i himlarymderna för att tala med min biktfader och med kung David (jfr Ps 90:10).

Om vi tillryggalägger åttio år av hundraprocentig tjänst till Gud är vi då värda frälsningen? Har vi förtjänat något? Knappast, inte ens Jungfru Maria, som var syndfri, förtjänade i den bemärkelsen frälsningen. Det är Guds nåd som skänker oss det eviga livet för en spottstyver, för några futtiga år på jorden. Det enda Han begär är att vi ska följa Honom i våra liv på jorden, genom tro, hopp och kärlekens gärningar. Besinna att Herren är Gud, besinna att den gåva du får är det eviga livet och att det enda du behöver göra är att leva några futtiga år på jorden i Hans tjänst. Vår Fader älskar oss, därför skänker Han oss gåvan av det eviga livet, men om vi ska kunna ta emot den gåvan så måste vi sluta klänga oss fast vid oväsentligheter. För den som vill behålla sitt liv, den som håller fast vid sitt dödliga liv, kan inte ta emot det odödliga livet som gåva, kan inte öppna sig för himmelriket. Men om vi ger Herren vårt dödliga liv så ger Han oss i utbyte ett odödligt. Vilket kap!