ἱλαρὸν

August 10, 2009

Meditation över Johannesevangeliets första kapitel – del 3

Filed under: Agape, Inkarnation, Osorterade tankar — hilaron @ 2:21 pm

Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. (Joh 1:11)

Världen är Herrens, den tillhör Gud och eftersom Jesus är Gud tillhör världen – som Han kommer till – Honom. Men även Israel, det utvalda folket, tillhörde Honom på ett särskilt sätt. De tog inte emot Honom, som var deras Herre. De kände inte igen Honom eftersom de inte lärt känna Honom. I sitt första brev säger Johannes “Att vi har lärt känna honom förstår vi av att vi håller hans bud.” (1 Joh 2:3). Men det krävs ett rent hjärta för att se Gud (jfr Matt 5:8) och även om vi håller alla buden så kan det vara så att vårt hjärta är solkigt och ogenomträngligt för Ordet. Det kan vara så att vi är som den rike ynglingen, som hållt alla buden sedan barnsben, men som ändå inte följer Jesu kall (jfr Matt 19:16-22) när vi hör det därför att våra hjärtan är upptagna av många bestyr. Detta är kanske skillnaden mellan lag och kärlek? För lagen uppfylls av kärleken (jfr Matt 5:17), men den överskrids också (jfr Ef 2:15). Det är hjärtats renhet det kommer an på. För lagen kan vara ett ok för den som fruktar, men är en källa till liv för den som älskar. Den som älskar ser Jesus och de som Jesus kom till älskade inte Honom som är. Därför tog de inte heller emot Honom.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, (Joh 1:12)

Vi är Guds barn, alla vi som tror på Hans namn. Att vara barn är att inte vara slav, att vara barn är att inte vara handelsman. Vi är inte längre sålda som slavar till synden och vår Fader, som är i Himmelen, ser oss inte heller som slavar, bundna vid lagens ok och fruktan för olika straff. Vi är inte handelsmän, vi köpslår inte med Gud om himmelriket (“Jag ger dig mina söndagar, så får jag himmelriket.”). Vi är söner, som med rätta säger till vår Fader: “Allt mitt är ditt!” Det är när vi med hjärtats välvilja kan stå inför Gud och ge Honom alla våra svårigheter, alla våra glädjeämnen. Det är då vi har den familjära relationen, den relation som ger för att det är gott att ge, inte för att vi är tvungna eller för att vi ska få något ut av det. Allt vi kan ge är saker vi har fått, för allt kommer från Fadern. Att ge detta åter är vår kallelse, men Gud lovar att vi ska få det tillbaka igen (jfr Joh 12:25), och när vi får det tillbaka ska vi ge det igen. Det är saligt att ge sig själv. Det är kärlek att ge sig själv.

som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud. (Joh 1:13)

Denna gratuitet kan inte komma ur vår köttsliga natur, utan är beroende av Guds ingripande. Det är när vi inser att Gud har blivit människa, när vi inser Inkarnationens mirakel, som vi kan se att det är av Gud som kärleken kommer. Det är just genom Inkarnationen som kärleken träder in i världen på ett helt nytt och makalöst vis. Det är genom att ympas in på Livets träd, genom att födas på nytt som Guds söner och döttrar, som vi föds av Gud och blir kapabla att utge oss själv helt och hållet. Jesus har genom Kyrkan alltid givit oss sakrament för att hjälpa oss på vägen: dopet föder oss på nytt, Eukaristin är Kalvariebergets offer på nytt förverkligat för oss, äktenskapet förenar man och kvinna till en fullkomlig självutgivelse, vigningen avskiljer en man till att utge sig i kärlek för sina bröder. Eftersom Gud har uttömt sig själv i Inkarnationen och Passionen och sedan fyllt tomrummet med Uppståndelsen, kan också vi uttömmas och så fyllas på nytt av Guds Liv.

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:14)

Ordet blev människa. Det gudomliga Ordet blev människa. Eftersom Ordet är grunden för hela skapelsen är detta något otroligt. Senare i evangelierna talas det om att han undervisar med auktoritet och inte som de skriftlärda, som ständigt hänvisade till andra. Jesus Kristus talade på egen auktoritet, vilket var något unikt i den tiden. Hans ord, som var fast grundade i Ordet som var Han själv, var fyllda av nåd och sanning därför att Han var fylld av nåd och sanning. Allt fick Han av Fadern och allt gav Han åter till Fadern som ett levande offer och den härlighet som kommer ur denna gratuitet kunde ses av de som trodde med rena hjärtan.

Johannes vittnar om honom och ropar: “Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.” (Joh 1:15)

Johannes döparen kommer efter Ordet, men före Jesus Kristus. Han bereder vägen för det som skall komma men som existerat sedan begynnelsen. Johannes blir först stor, större än alla som är födda av kvinnor (jfr Matt 11:11), men får sedan minska för att lämna utrymme åt Ordet som fanns före honom. Johannes döparens vittnesbörd är viktigt, eftersom ingen i Israel vågade ifrågasätta hans profetiska ord (jfr Matt 21:26). Hans profetia var trovärdig då och är trovärdig nu: Jesus Kristus är den Messias som lagen och profeterna vittnar om.

2 Comments »

  1. Hej är det förbjudet att onanera till ejakulation enligt katolsk doktrinlära?

    Comment by Rasmus — September 21, 2009 @ 4:51 pm

    • Hej Rasmus!

      Onani är en allvarlig synd oavsett om det leder till ejakulation eller ej. Katekesen uttrycker det såhär:

      Med masturbation menas avsiktlig aktivering av könsorganen för att uppnå sexuell lust. ”Både kyrkans läroämbete och de troendes sinne för moral har i linje med en beständig tradition alltid utan tvekan förklarat att masturbation är en handling som i sig själv är allvarligt missriktad.” ”Vilket motivet än må vara strider det avsiktliga bruket av sexualiteten utanför normala äktenskapliga relationer mot dess inre målsättning.” Man söker att på detta sätt uppnå sexuell njutning utanför ”den sexuella relation som den moraliska ordningen kräver, den som i ett sammanhang av sann kärlek förverkligar hela meningen med den ömsesidiga hängivelsen och förmedlingen av nytt mänskligt liv”.

      För att göra en rättvis bedömning av människors moraliska ansvar och för att klargöra hur man skall handla pastoralt skall man ta hänsyn till den känslomässiga mognaden, styrkan i de vanor som vederbörande har lagt sig till med eller det ångesttillstånd som han har råkat in i eller andra psykiska eller sociala faktorer som kan förringa eller till och med minimalisera den moraliska tillräkneligheten. (Katolska Kyrkans Katekes, n. 2352)

      Hoppas att det redde ut frågan för dig!

      Vänligen,
      David

      Comment by hilaron — September 22, 2009 @ 6:55 am


RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Leave a comment

Blog at WordPress.com.