“Tvätta min tro genom tvivlet”

Jag får börja med att be om ursäkt för den långa väntetiden på ett nytt inlägg. Jag har inga ursäkter mer än att jag inte har haft inspiration till några inlägg. I helgen var jag dock på reträtt på Heliga Hjärtas Kloster på Omberg och fick lite stoff till en ny tankegång. Det gäller tvivlet. Jag ansattes nämligen av en del tvivel i helgen, märkliga tvivel som jag tror har sin upprinning i att jag tidigare i livet har haft “faser” som jag gått igenom och frågan dyker upp om tron på Gud bara är ytterligare en fas. Det är givetvis ingenting jag egentligen kan tro, men tvivlet finns där.

En sak som slog mig i mina meditationer på reträtten var att tvivlet kan ha olika verkningar beroende på hur vi hanterar det. Om vi ger efter för tvivlet och låser fast oss i det så kan det ju innebära en förlust av tron, men jag tror också att Gud kan utverka något gott genom tvivlet, nämligen att vi kan renas från våra inre, falska föreställningar om Gud till förmån för en renare tro på den levande och sanne Guden. En vän till mig gjorde en jämförelse med om ett barn, som tror att 2+2=5, får reda på av en äldre kamrat att 2+2=6 och börjar tvivla och söka och kommer fram till den objektiva sanningen att 2+2=4. När frestaren försöker få oss på fall genom att få oss att ifrågasätta våra invanda föreställningar kan det ju vara så att vi hittar det som är objektivt sant om vi överlåter det åt Gud. Lilla Thérèse av Jesusbarnet skulle utgöra ett utmärkt exempel, hon ansattes av oerhörda tvivel på sin egen frälsning mot slutet av sitt liv och levde egentligen hela sitt liv i trons natt, men överlät det åt Gud. Jag tror att hon är en av de främsta förebedjarna för ateister och andra som inte känner Guds närvaro, eftersom hon själv har levt i mörkret.

Bönen kom till mig: “Tvätta min tro genom tvivlet. Rena mig från alla mina falska föreställningar.”

Meditation över Johannesevangeliets första kapitel – del 3

Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. (Joh 1:11)

Världen är Herrens, den tillhör Gud och eftersom Jesus är Gud tillhör världen – som Han kommer till – Honom. Men även Israel, det utvalda folket, tillhörde Honom på ett särskilt sätt. De tog inte emot Honom, som var deras Herre. De kände inte igen Honom eftersom de inte lärt känna Honom. I sitt första brev säger Johannes “Att vi har lärt känna honom förstår vi av att vi håller hans bud.” (1 Joh 2:3). Men det krävs ett rent hjärta för att se Gud (jfr Matt 5:8) och även om vi håller alla buden så kan det vara så att vårt hjärta är solkigt och ogenomträngligt för Ordet. Det kan vara så att vi är som den rike ynglingen, som hållt alla buden sedan barnsben, men som ändå inte följer Jesu kall (jfr Matt 19:16-22) när vi hör det därför att våra hjärtan är upptagna av många bestyr. Detta är kanske skillnaden mellan lag och kärlek? För lagen uppfylls av kärleken (jfr Matt 5:17), men den överskrids också (jfr Ef 2:15). Det är hjärtats renhet det kommer an på. För lagen kan vara ett ok för den som fruktar, men är en källa till liv för den som älskar. Den som älskar ser Jesus och de som Jesus kom till älskade inte Honom som är. Därför tog de inte heller emot Honom.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, (Joh 1:12)

Vi är Guds barn, alla vi som tror på Hans namn. Att vara barn är att inte vara slav, att vara barn är att inte vara handelsman. Vi är inte längre sålda som slavar till synden och vår Fader, som är i Himmelen, ser oss inte heller som slavar, bundna vid lagens ok och fruktan för olika straff. Vi är inte handelsmän, vi köpslår inte med Gud om himmelriket (“Jag ger dig mina söndagar, så får jag himmelriket.”). Vi är söner, som med rätta säger till vår Fader: “Allt mitt är ditt!” Det är när vi med hjärtats välvilja kan stå inför Gud och ge Honom alla våra svårigheter, alla våra glädjeämnen. Det är då vi har den familjära relationen, den relation som ger för att det är gott att ge, inte för att vi är tvungna eller för att vi ska få något ut av det. Allt vi kan ge är saker vi har fått, för allt kommer från Fadern. Att ge detta åter är vår kallelse, men Gud lovar att vi ska få det tillbaka igen (jfr Joh 12:25), och när vi får det tillbaka ska vi ge det igen. Det är saligt att ge sig själv. Det är kärlek att ge sig själv.

som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud. (Joh 1:13)

Denna gratuitet kan inte komma ur vår köttsliga natur, utan är beroende av Guds ingripande. Det är när vi inser att Gud har blivit människa, när vi inser Inkarnationens mirakel, som vi kan se att det är av Gud som kärleken kommer. Det är just genom Inkarnationen som kärleken träder in i världen på ett helt nytt och makalöst vis. Det är genom att ympas in på Livets träd, genom att födas på nytt som Guds söner och döttrar, som vi föds av Gud och blir kapabla att utge oss själv helt och hållet. Jesus har genom Kyrkan alltid givit oss sakrament för att hjälpa oss på vägen: dopet föder oss på nytt, Eukaristin är Kalvariebergets offer på nytt förverkligat för oss, äktenskapet förenar man och kvinna till en fullkomlig självutgivelse, vigningen avskiljer en man till att utge sig i kärlek för sina bröder. Eftersom Gud har uttömt sig själv i Inkarnationen och Passionen och sedan fyllt tomrummet med Uppståndelsen, kan också vi uttömmas och så fyllas på nytt av Guds Liv.

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:14)

Ordet blev människa. Det gudomliga Ordet blev människa. Eftersom Ordet är grunden för hela skapelsen är detta något otroligt. Senare i evangelierna talas det om att han undervisar med auktoritet och inte som de skriftlärda, som ständigt hänvisade till andra. Jesus Kristus talade på egen auktoritet, vilket var något unikt i den tiden. Hans ord, som var fast grundade i Ordet som var Han själv, var fyllda av nåd och sanning därför att Han var fylld av nåd och sanning. Allt fick Han av Fadern och allt gav Han åter till Fadern som ett levande offer och den härlighet som kommer ur denna gratuitet kunde ses av de som trodde med rena hjärtan.

Johannes vittnar om honom och ropar: “Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.” (Joh 1:15)

Johannes döparen kommer efter Ordet, men före Jesus Kristus. Han bereder vägen för det som skall komma men som existerat sedan begynnelsen. Johannes blir först stor, större än alla som är födda av kvinnor (jfr Matt 11:11), men får sedan minska för att lämna utrymme åt Ordet som fanns före honom. Johannes döparens vittnesbörd är viktigt, eftersom ingen i Israel vågade ifrågasätta hans profetiska ord (jfr Matt 21:26). Hans profetia var trovärdig då och är trovärdig nu: Jesus Kristus är den Messias som lagen och profeterna vittnar om.

Skvaller och sanning

Respekten för människors goda namn och rykte förbjuder varje inställning och varje ord som skulle kunna tillfoga dem orättmätig skada. Man gör sig skyldig till [...] skvaller om man i påståenden utan objektivt hållbar grund för andra människor som inte känner till nästans fel och brister avslöjar sådana fel och brister[.] (Katolska Kyrkans Katekes, n. 2477)

På samma sätt med tungan; den är en liten lem men kan skryta över hur mycket den förmår. En liten eld kan sätta en hel skog i brand. (Jak 3:5)

För några veckor sedan såg jag en film tillsammans med en vän, som heter Tvivel. I en av scenerna beskriver karaktären fader Flynn hur en kvinna gick till bikt för att hon hade skvallrat. Prästen i biktstolen ville inte ge henne absolution förrän hon hade gått hem, gått upp på taket och sprättat upp en dunkudde. Eftersom kvinnan var tyngd av sitt samvete gick hon hem och gjorde detta och såg alla dun flyga iväg. När hon kom tillbaka frågade prästen om hon kunde samla in alla fjädrar som hade farit ut och hon sa att hon inte kunde det. På samma sätt är det med skvaller, eller för att tala med hl. Jakob ovan så kan en liten eld från tungan sätta en hel skog i brand.

På sistone har just frågan om var gränsen går för skvaller varit i mitt sinne. Det Kristus vill är ju inte att vi ska gå omkring och vara tysta jämnt och ständigt, därför att vi är rädda för att skvallra. Men det är en synd mot kärleken att skvallra och en synd mot sanningen, därför att vår nästa är värd den respekt som sanningen, Jesus Kristus, kräver. Går det då att samtala med andra människor utan att skvallra? Givetvis, vi måste bara låta oss förnyas i ande och förstånd, vi måste omvända oss och inse att det är lögnens fader som är upphov till skvaller, till lasterna och som motarbetar våra dygdiga strävanden.

För endast i evighetens ljus ter sig skvallret som oväsentligt, endast om vi har en strävan efter helighet och att leva i Guds sanning kan vi reflektera den Sanning som Gud är. För när Gud i Bergspredikan säger att de renhjärtade är saliga så talar Han inte enbart om den kyska renheten som är viktig, utan även om ett liv i sannfärdighet och rättfärdighet där ingen lögn får plats. Det är endast de renhjärtade som skådar Gud…