Rosenkranskampanj för den mest övergivna själen i Skärselden

Jag frångår min generella princip att endast skriva essäistiska inlägg och propagerar en idé som jag fick idag. Det finns antagligen många själar i skärselden som har få eller inga alls som ber för dem. Därför vill jag börja en rosenkranskampanj för den mest övergivna själen i Skärselden.

Jag har startat en Facebookgrupp, för de av er som tillhör den delen av internet, där alla som ber minst en rosenkrans för den mest övergivna själen i Skärselden får vara med. Men jag vill uppmana alla människor av god vilja att be minst en rosenkrans för den mest övergivna själen i Skärselden. Ni får gärna skriva in i kommentarfältet hur många rosenkransar ni har bett/tänker be, så kan jag summera dem i gruppen.

Gud är den ende som räcker: att omvända sig

Vi kan inte nöja oss med “a nice cup of tea”. (biskop Anders, citerad fritt ur minnet)

Hur ofta är det vi tar Kristi krav på efterföljelse på dödligt allvar? En vän till mig skrev en text för någon vecka sedan, som han välvilligt skickade över till mig för att jag skulle läsa igenom den och ge lite kritik. Han hade skrivit en text om att helgandet av vardagen för oss ofta blir till en tom fras för att rättfärdiga ett fortsatt oengagerat leverne och texten slog mig rakt i ansiktet när jag imorse läste igenom den på allvar. Det finns något i den kristna tron och den Helige Andes verk som driver oss ut, nästan bokstavligen kastar oss ut, i öknen: bort från världen, bort från vardagslunken, bort från rutinen. Det är i detta verk jag tror att vi kan finna vår kallelse: i det som drar oss ut ur vår “comfort zone”, som ifrågasätter våra invanda rutiner och som tvingar oss att ställa oss i bjärt kontrast med världen och den som världen tjänar.

Det var antagligen just en sådan upplevelse jag hade i början av min kristna tid: jag var på upptäcktsfärd i ett ingenmansland. Jag var utkastad i öknen med egentligen ganska svårtydda skyltar att följa. Som nyomvänd brottades jag fortfarande med mitt anarkistiska och ateistiska jag, det Jag som ville ha kontroll, som inte ville lyda. När jag inte längre kunde förneka Guds existens började jag använda Gud som någon slags “högre” appell för mina egna utsvävande teorier om världens sammansättning, drogs till personer som använde teologiskt språk i politikens tjänst och började omfamna en form av politisk messianism. I denna röra av förvirring och oförstånd drogs jag så småningom till att göra ett val: antingen stannar du kvar i politiken eller så vänder du dig ifrån dessa avgudar och följer Jesus Kristus rakt in i Hans egen Kyrka. “Gör upp med ditt förflutna! Låt det inte längre tynga dig, utan ta på dig det milda och skonsamma oket.”

Det är först när vi tillsammans med Jesus har prövat vår kallelse ut ur världen som sändningen kan börja (jfr Mark 1:12-15). Om vi inte ens är beredda att överväga att lämna allt för Kristus, hur kan vi då leva upp till Andens fattigdom (jfr Matt 5:3)? Givetvis finns det rättfärdiga skäl till att stanna där vi är, exempelvis att vi har skulder som rättfärdigheten kräver att vi betalar eller att vi har en familj att försörja. Men om Jesus kallar och lovar oss att Han ordnar med allt det som rättfärdigheten kräver, är vi då beredda att följa? Är vi då beredda att ta steget ur vår trygga båt och vandra på vattnet (jfr Matt 14:28-31) eller håller vår tro inte måttet? Det är en fråga som vi bör ställa oss från tid till annan och en fråga som jag har ställt mig själv på sistone.

Jag tror att de flesta delar min tveksamhet inför att lämna allt bara rakt upp och ner. Många av oss är svaga i tron och tvivlar på om vi själva håller måttet. Givetvis är det omöjligt för oss att nå dessa helgelsens höjder, men för Gud är ingenting omöjligt (jfr Matt 19:26; Mark 10:27; Luk 18:27). Helgelsen kan vi endast nå genom bön och inre förening med Herren och endast Herren kan skänka oss den nåd vi behöver för att tryggt och med tillförsikt säga: “Herren är min herde…”

Bevare oss från FI

Nedan är en debattartikel som jag har fått publicerad i den lokala blaskan Östgötacorrespondenten, även kallad Corren. För att komma till artikeln på deras hemsida, klicka här.

Är verkligen rätten till abort feminism eller en anledning till att rösta på FI, undrar DAVID LARSSON från Linköping.

I en debattartikel 27/4 framställer Gudrun Schyman en rad anledningar till varför vi ska rösta på hennes parti, Feministiskt initiativ. Bland dessa räknar hon upp ett fortsatt försvar för det hon kallar aborträttigheter.

Vad hon inte vill förklara i sitt debattinlägg är hur det är feministiskt att abortera kvinnliga foster, tiotusentals enbart i Sverige på årlig basis. Eller hur det är feministiskt att tvinga på unga tonårstjejer en förvriden och översexualiserad självbild, som är frukten av frigörelsen på 60- och 70-talen, då preventivmedel pumpades ut för att alla skulle kunna ha fritt sex. En omskrivning för sex utan ansvar eller sex som likvärdigt med att skaka hand, vilket också torde till en del förklara explosionen av sexklubbar, pornografi och prostitution i samhället.

Nuförtiden förväntas inte längre mannen ta sitt ansvar för sina sexuella handlingar, utan han erbjuds i stället den enkla lösningen i form av abort som inte bara dödar ett oskyldigt barn – kanske enbart av anledningen att det är en kvinna för att ta ett aktuellt exempel – utan också permanent skadar den kvinna som utför aborten såväl psykiskt som fysiskt. Och för den delen mannen, när han inser vad det är han har orsakat.

Först när människan återigen har lagstadgad rättighet att leva, först när kvinnor inte längre utelämnas åt sexuell exploatering utan i stället äras och älskas för sin unika plats i världen, först när män återigen vågar och uppmuntras att ta ansvar för sina handlingar genom äktenskaplig trohet och kärlek, först då kan vi tala om någon form av jämställdhet och rättvisa.

Men alla sådana uttalanden betraktas av Gudrun Schyman som religiös fundamentalism – så bevare oss alla för det så kallade feministiska initiativet.

David Larsson