“Tvätta min tro genom tvivlet”

Jag får börja med att be om ursäkt för den långa väntetiden på ett nytt inlägg. Jag har inga ursäkter mer än att jag inte har haft inspiration till några inlägg. I helgen var jag dock på reträtt på Heliga Hjärtas Kloster på Omberg och fick lite stoff till en ny tankegång. Det gäller tvivlet. Jag ansattes nämligen av en del tvivel i helgen, märkliga tvivel som jag tror har sin upprinning i att jag tidigare i livet har haft “faser” som jag gått igenom och frågan dyker upp om tron på Gud bara är ytterligare en fas. Det är givetvis ingenting jag egentligen kan tro, men tvivlet finns där.

En sak som slog mig i mina meditationer på reträtten var att tvivlet kan ha olika verkningar beroende på hur vi hanterar det. Om vi ger efter för tvivlet och låser fast oss i det så kan det ju innebära en förlust av tron, men jag tror också att Gud kan utverka något gott genom tvivlet, nämligen att vi kan renas från våra inre, falska föreställningar om Gud till förmån för en renare tro på den levande och sanne Guden. En vän till mig gjorde en jämförelse med om ett barn, som tror att 2+2=5, får reda på av en äldre kamrat att 2+2=6 och börjar tvivla och söka och kommer fram till den objektiva sanningen att 2+2=4. När frestaren försöker få oss på fall genom att få oss att ifrågasätta våra invanda föreställningar kan det ju vara så att vi hittar det som är objektivt sant om vi överlåter det åt Gud. Lilla Thérèse av Jesusbarnet skulle utgöra ett utmärkt exempel, hon ansattes av oerhörda tvivel på sin egen frälsning mot slutet av sitt liv och levde egentligen hela sitt liv i trons natt, men överlät det åt Gud. Jag tror att hon är en av de främsta förebedjarna för ateister och andra som inte känner Guds närvaro, eftersom hon själv har levt i mörkret.

Bönen kom till mig: “Tvätta min tro genom tvivlet. Rena mig från alla mina falska föreställningar.”

Meditation över Johannesevangeliets första kapitel – del 1

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. (Joh 1:1)

Om vi jämför Johannesevangeliets begynnande vers med Första Mosebokens begynnande vers ser vi att hl. Johannes har en klar referens till den skapelseberättelse som traditionellt sett varit förhärskande i den judiska tron: “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” (1 Mos 1:1) lyder Skriftens allra första ord. Hos Johannes identifieras Ordet, λογος, fullkomligt med Gud och enheten mellan Gud och Hans Ord blir klart. Så när Gud uttalar sitt Ord så är Han även Ordet. Det är Ordet som är meningsbärande i hela skapelsen och det är, för att gå händelserna i förväg, genom Ordet som allt blir till. När Gud i begynnelsen säger “Varde ljus!” är denna meningsbärande enhet i sig själv en uppenbarelse av vem Gud är: “Jag är världens ljus.” (Joh 8:12)

Det fanns i begynnelsen hos Gud. (1:2)

Ordet fanns i begynnelsen hos Gud och är således inget skapat, utan framträder som fött av Fadern. Ordet föds av Fadern när Han uttalar det och det uttalas i evighet som Sonen. Eftersom Ordet fanns, eftersom det inte skapades, styrker det ytterligare det faktum att Ordet är Gud. Till skillnad från avgudarna, som inte “fanns [...] till från begynnelsen” och inte “skall [...] bli kvar i evighet” (Vish 14:13), är Ordet evigt och oförgängligt eftersom Ordet, skapelsens urgrund, är hos Gud och är Gud.

Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. (1:3)

Vi är oundvikligen beroende av Ordet, oavsett om vi själva är medvetna om det eller inte. Det radikala uttalandet i den tredje versen pekar oss mot det faktum att Ordet är det som möjliggör själva vår existens. Ingenting finns till utan Ordet, bokstavligen. Vi måste vara beredda att inse detta enkla faktum: att allt som vi gör, allt vi åstadkommer, allt vi går på, allt vi ser på, allt vi ser med, allt vi rör vid endast existerar genom Guds Ord. Varje mikrosekund är så att säga fylld till brädden av Guds Ord, eftersom mikrosekunden är något som existerar. Om vi lär oss detta enkla faktum, vilket jag är långtifrån själv, så blir varje skosnörning, varje liten sten på marken en lovprisning av Gud. Om vi lär oss att uppskatta den naturliga uppenbarelsen med den vördnad vi bör ha för Guds skapelse, så kommer vi desto mer inse hur dåraktigt god vår Herre är mot oss när Han ger oss den övernaturliga uppenbarelsen och sina övernaturliga sakrament.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. (1:4)

Livet är människornas ljus. Livet är själva fundamentet för människan. Utan liv, inget ljus. Den alldagliga erfarenheten av en levande människa som avgivande ett visst “sken” ger här utrymme för att visa på att livet är det som skänker ljus. Helgonens ansikten lyser, i deras ansikten finns inga baktankar och ingen tvetydighet. De “lyser för människorna” (jfr. Matt 5:15) med sina goda gärningar som får människor att prisa Gud. En människa som helt givit sig åt ljusets verk inom sig kan inte undgå att dra andra människor till sig. Givetvis kommer det alltid finnas de som ryggar tillbaka vid åskådandet av ett sådant ljus – antagligen har flera av oss själva ryggat tillbaka av rädsla inför vad som skulle kunna hända om vi verkligen öppnade oss för ljuset och Livet – men det kan inte hindra ljuset.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (1:5)

Mörkret har inte övervunnit ljuset, mörkret kan inte övervinna ljuset. Detta är grundläggande: mörkret kan inte övervinna ljuset. Mörkret existerar endast som parasit på ljuset. Mörkret är svagt i jämförelse med ljuset. Ljuset har ju sin källa i Gud, medan mörkret har sin källa i skapelsen. Det är skapade varelser som har gjort sig själva ogenomträngliga för ljuset och därmed skapat utrymmen för mörkret. Ljuset fortsätter att lysa alldeles oavsett om mörkret finns där eller inte, men mörkret kan endast existera som skugga av en skapelse som gjort sig ogenomtränglig för ljuset. Det är genom våra synder som vi gör oss ogenomträngliga och det är genom Guds nåd vi blir befriade från denna skuggtillvaro. “[V]år Gud är en förtärande eld.” (Heb 12:29) Han förtär allt i oss som inte låter Honom träda fram, Han förtär varje ogenomtränglighet så att vi blir transparenta för Hans verk. Den förtärande elden, ljuset, förgör mörkret. Detta är vårt hopp.

Detta är vårt hopp: att Han som är ljuset, som är Ordet, ska rädda oss. (jfr 2 Kor 1:10)

Kyrie eleison!

Avgudadyrkan och kristendom

Folkens gudar är silver och guld, verk av människohänder.
Mun har de men kan inte tala,
ögon men kan inte se.
Öron har de men ingen hörsel,
ingen andedräkt finns i deras mun.
De som har gjort dem skall bli som de, ja, alla som sätter sin lit till dem. (Ps 135:15-18)

Ett genomgående tema i frälsningshistorien är den bestämda fastheten i tron på den levande Guden och det bestämda avståndstagandet från allehanda avgudar, som är människoverk. För vad är inte avguden om just en projektion av vårt eget inre, en generalisering och en externalisering av en inre psykologi? Om vi sätter likhetstecken mellan Gud och vår gudsbild så är vi ofta ute på mycket hal is.

Detta skulle jag vilja mena är avgudadyrkans kärna, att vi försöker dra ner Gud på vår nivå: att vi likställer rätt relation till Gud med rätt känsla eller med rätt tanke. Eller ännu värre, att vi likställer hela vårt inre med Gud och gör om Gud till “min gud”. Om det är detta som en tro på Gud skulle innebära vore jag den första att skriva under på varje ateists manifest, för denna typ av projicerad gudsbild är just det som ateisterna dagligdags anklagar oss troende för och som Skriften och Traditionen alltid varnat oss för.

Men Israels Gud, den Treenige, är inte som folkens gudar. Han är inte skapad av människors händer, människors känslor eller människors tankar. Han är oberoende av oss, Han är Någon Annan än oss, Han är den Andre. Den Treenige, Levande, Guden verkar därför också i människors konkreta liv på ett faktiskt sätt, Han griper in i historien, Han väljer ut män och kvinnor till sina efterföljare och slutgiltigen i den yttersta tiden låter Han sin Son träda in i världen och anta kött, bli människa för att leva, lida, dö och uppstå.

Den Levande Guden är en Gud som tål att vi kollar upp fakta. Vi har fyra icke-legendariska, icke-mytiska och pålitliga levnadsberättelser över Jesu Kristi liv i de fyra evangelierna. Den katolska Kyrkan har alltid varit närmast skrupulöst noggrann med sina helgonförklaringar och godkännande av olika kulter. Just därför att vi inte önskar en projicerad önskedröm eller snuttefilt, utan därför att vi vill ha äkta vara, vi vill ha en gud som faktiskt är Gud.