Prästseminariet i Gricigliano

För de av er som inte redan vet om det så har jag den senaste veckan varit på besök hos Kristkonungens instituts moderhus och prästseminarium i Gricigliano utanför Florens. Det har varit en givande och utmanande vecka och jag kommer påbörja en novena imorgon (onsdag 16/12) till St Valentin för att utröna om jag är kallad att inträda som seminarist där. Ni får mer än gärna delta i novenan, som jag tänker utforma sålunda:

St Valentin, led mig och alla Guds tjänare till en djupare förståelse av vår kallelse här i livet och i evigheten. Inspirera oss och ge oss evighetens perspektiv, så att vi rätt kan tjäna Gud och människorna. [Därefter 5 min inre bön.]

Tyvärr tog jag inte så mycket fotografier under min tid i Gricigliano och de foton som jag tog blev inte jättebra. Två foton från vår pilgrimsfärd till Fiesole får väl ändå anses godkända:

“Tvätta min tro genom tvivlet”

Jag får börja med att be om ursäkt för den långa väntetiden på ett nytt inlägg. Jag har inga ursäkter mer än att jag inte har haft inspiration till några inlägg. I helgen var jag dock på reträtt på Heliga Hjärtas Kloster på Omberg och fick lite stoff till en ny tankegång. Det gäller tvivlet. Jag ansattes nämligen av en del tvivel i helgen, märkliga tvivel som jag tror har sin upprinning i att jag tidigare i livet har haft “faser” som jag gått igenom och frågan dyker upp om tron på Gud bara är ytterligare en fas. Det är givetvis ingenting jag egentligen kan tro, men tvivlet finns där.

En sak som slog mig i mina meditationer på reträtten var att tvivlet kan ha olika verkningar beroende på hur vi hanterar det. Om vi ger efter för tvivlet och låser fast oss i det så kan det ju innebära en förlust av tron, men jag tror också att Gud kan utverka något gott genom tvivlet, nämligen att vi kan renas från våra inre, falska föreställningar om Gud till förmån för en renare tro på den levande och sanne Guden. En vän till mig gjorde en jämförelse med om ett barn, som tror att 2+2=5, får reda på av en äldre kamrat att 2+2=6 och börjar tvivla och söka och kommer fram till den objektiva sanningen att 2+2=4. När frestaren försöker få oss på fall genom att få oss att ifrågasätta våra invanda föreställningar kan det ju vara så att vi hittar det som är objektivt sant om vi överlåter det åt Gud. Lilla Thérèse av Jesusbarnet skulle utgöra ett utmärkt exempel, hon ansattes av oerhörda tvivel på sin egen frälsning mot slutet av sitt liv och levde egentligen hela sitt liv i trons natt, men överlät det åt Gud. Jag tror att hon är en av de främsta förebedjarna för ateister och andra som inte känner Guds närvaro, eftersom hon själv har levt i mörkret.

Bönen kom till mig: “Tvätta min tro genom tvivlet. Rena mig från alla mina falska föreställningar.”

Skvaller och sanning

Respekten för människors goda namn och rykte förbjuder varje inställning och varje ord som skulle kunna tillfoga dem orättmätig skada. Man gör sig skyldig till [...] skvaller om man i påståenden utan objektivt hållbar grund för andra människor som inte känner till nästans fel och brister avslöjar sådana fel och brister[.] (Katolska Kyrkans Katekes, n. 2477)

På samma sätt med tungan; den är en liten lem men kan skryta över hur mycket den förmår. En liten eld kan sätta en hel skog i brand. (Jak 3:5)

För några veckor sedan såg jag en film tillsammans med en vän, som heter Tvivel. I en av scenerna beskriver karaktären fader Flynn hur en kvinna gick till bikt för att hon hade skvallrat. Prästen i biktstolen ville inte ge henne absolution förrän hon hade gått hem, gått upp på taket och sprättat upp en dunkudde. Eftersom kvinnan var tyngd av sitt samvete gick hon hem och gjorde detta och såg alla dun flyga iväg. När hon kom tillbaka frågade prästen om hon kunde samla in alla fjädrar som hade farit ut och hon sa att hon inte kunde det. På samma sätt är det med skvaller, eller för att tala med hl. Jakob ovan så kan en liten eld från tungan sätta en hel skog i brand.

På sistone har just frågan om var gränsen går för skvaller varit i mitt sinne. Det Kristus vill är ju inte att vi ska gå omkring och vara tysta jämnt och ständigt, därför att vi är rädda för att skvallra. Men det är en synd mot kärleken att skvallra och en synd mot sanningen, därför att vår nästa är värd den respekt som sanningen, Jesus Kristus, kräver. Går det då att samtala med andra människor utan att skvallra? Givetvis, vi måste bara låta oss förnyas i ande och förstånd, vi måste omvända oss och inse att det är lögnens fader som är upphov till skvaller, till lasterna och som motarbetar våra dygdiga strävanden.

För endast i evighetens ljus ter sig skvallret som oväsentligt, endast om vi har en strävan efter helighet och att leva i Guds sanning kan vi reflektera den Sanning som Gud är. För när Gud i Bergspredikan säger att de renhjärtade är saliga så talar Han inte enbart om den kyska renheten som är viktig, utan även om ett liv i sannfärdighet och rättfärdighet där ingen lögn får plats. Det är endast de renhjärtade som skådar Gud…

Rosenkranskampanj för den mest övergivna själen i Skärselden

Jag frångår min generella princip att endast skriva essäistiska inlägg och propagerar en idé som jag fick idag. Det finns antagligen många själar i skärselden som har få eller inga alls som ber för dem. Därför vill jag börja en rosenkranskampanj för den mest övergivna själen i Skärselden.

Jag har startat en Facebookgrupp, för de av er som tillhör den delen av internet, där alla som ber minst en rosenkrans för den mest övergivna själen i Skärselden får vara med. Men jag vill uppmana alla människor av god vilja att be minst en rosenkrans för den mest övergivna själen i Skärselden. Ni får gärna skriva in i kommentarfältet hur många rosenkransar ni har bett/tänker be, så kan jag summera dem i gruppen.

Är du värd frälsningen?

Att köpa sig fri är dyrt,
man kan aldrig betala priset
för att få leva evigt
och inte läggas i graven. (Ps 49:9-10)

För närvarande läser jag en bok av Athanasios av Alexandria, nämligen hans biografi över den helige Antonios. En sak som slog mig vid läsningen är återigen detta med den överflödande kärleken som är frälsningen. Jag tror att jag har börjat förstå vad vår Herre menade när Han sa att “den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt 16:25) För vad är vi egentligen värda? Har ett helgon förtjänat frälsningen? Vi läser ju i evangeliet att även om vi gör allt som vi blir ålagda att göra, så ska vi beklaga oss att vi inte har gått utöver det som krävs av oss (jfr Luk 17:10). För vad är egentligen vår levnad mer än några få år? Om en person lever sjuttio eller åttio år så har han levt “länge”, men det är bara en “gnista” i himlarymderna för att tala med min biktfader och med kung David (jfr Ps 90:10).

Om vi tillryggalägger åttio år av hundraprocentig tjänst till Gud är vi då värda frälsningen? Har vi förtjänat något? Knappast, inte ens Jungfru Maria, som var syndfri, förtjänade i den bemärkelsen frälsningen. Det är Guds nåd som skänker oss det eviga livet för en spottstyver, för några futtiga år på jorden. Det enda Han begär är att vi ska följa Honom i våra liv på jorden, genom tro, hopp och kärlekens gärningar. Besinna att Herren är Gud, besinna att den gåva du får är det eviga livet och att det enda du behöver göra är att leva några futtiga år på jorden i Hans tjänst. Vår Fader älskar oss, därför skänker Han oss gåvan av det eviga livet, men om vi ska kunna ta emot den gåvan så måste vi sluta klänga oss fast vid oväsentligheter. För den som vill behålla sitt liv, den som håller fast vid sitt dödliga liv, kan inte ta emot det odödliga livet som gåva, kan inte öppna sig för himmelriket. Men om vi ger Herren vårt dödliga liv så ger Han oss i utbyte ett odödligt. Vilket kap!

Gud är den ende som räcker: att omvända sig

Vi kan inte nöja oss med “a nice cup of tea”. (biskop Anders, citerad fritt ur minnet)

Hur ofta är det vi tar Kristi krav på efterföljelse på dödligt allvar? En vän till mig skrev en text för någon vecka sedan, som han välvilligt skickade över till mig för att jag skulle läsa igenom den och ge lite kritik. Han hade skrivit en text om att helgandet av vardagen för oss ofta blir till en tom fras för att rättfärdiga ett fortsatt oengagerat leverne och texten slog mig rakt i ansiktet när jag imorse läste igenom den på allvar. Det finns något i den kristna tron och den Helige Andes verk som driver oss ut, nästan bokstavligen kastar oss ut, i öknen: bort från världen, bort från vardagslunken, bort från rutinen. Det är i detta verk jag tror att vi kan finna vår kallelse: i det som drar oss ut ur vår “comfort zone”, som ifrågasätter våra invanda rutiner och som tvingar oss att ställa oss i bjärt kontrast med världen och den som världen tjänar.

Det var antagligen just en sådan upplevelse jag hade i början av min kristna tid: jag var på upptäcktsfärd i ett ingenmansland. Jag var utkastad i öknen med egentligen ganska svårtydda skyltar att följa. Som nyomvänd brottades jag fortfarande med mitt anarkistiska och ateistiska jag, det Jag som ville ha kontroll, som inte ville lyda. När jag inte längre kunde förneka Guds existens började jag använda Gud som någon slags “högre” appell för mina egna utsvävande teorier om världens sammansättning, drogs till personer som använde teologiskt språk i politikens tjänst och började omfamna en form av politisk messianism. I denna röra av förvirring och oförstånd drogs jag så småningom till att göra ett val: antingen stannar du kvar i politiken eller så vänder du dig ifrån dessa avgudar och följer Jesus Kristus rakt in i Hans egen Kyrka. “Gör upp med ditt förflutna! Låt det inte längre tynga dig, utan ta på dig det milda och skonsamma oket.”

Det är först när vi tillsammans med Jesus har prövat vår kallelse ut ur världen som sändningen kan börja (jfr Mark 1:12-15). Om vi inte ens är beredda att överväga att lämna allt för Kristus, hur kan vi då leva upp till Andens fattigdom (jfr Matt 5:3)? Givetvis finns det rättfärdiga skäl till att stanna där vi är, exempelvis att vi har skulder som rättfärdigheten kräver att vi betalar eller att vi har en familj att försörja. Men om Jesus kallar och lovar oss att Han ordnar med allt det som rättfärdigheten kräver, är vi då beredda att följa? Är vi då beredda att ta steget ur vår trygga båt och vandra på vattnet (jfr Matt 14:28-31) eller håller vår tro inte måttet? Det är en fråga som vi bör ställa oss från tid till annan och en fråga som jag har ställt mig själv på sistone.

Jag tror att de flesta delar min tveksamhet inför att lämna allt bara rakt upp och ner. Många av oss är svaga i tron och tvivlar på om vi själva håller måttet. Givetvis är det omöjligt för oss att nå dessa helgelsens höjder, men för Gud är ingenting omöjligt (jfr Matt 19:26; Mark 10:27; Luk 18:27). Helgelsen kan vi endast nå genom bön och inre förening med Herren och endast Herren kan skänka oss den nåd vi behöver för att tryggt och med tillförsikt säga: “Herren är min herde…”