ἱλαρὸν

July 8, 2009

Rosenkranskampanj för den mest övergivna själen i Skärselden

Filed under: Apostolat, Det kristna livet, Ekklesiologi — hilaron @ 9:09 am

Jag frångår min generella princip att endast skriva essäistiska inlägg och propagerar en idé som jag fick idag. Det finns antagligen många själar i skärselden som har få eller inga alls som ber för dem. Därför vill jag börja en rosenkranskampanj för den mest övergivna själen i Skärselden.

Jag har startat en Facebookgrupp, för de av er som tillhör den delen av internet, där alla som ber minst en rosenkrans för den mest övergivna själen i Skärselden får vara med. Men jag vill uppmana alla människor av god vilja att be minst en rosenkrans för den mest övergivna själen i Skärselden. Ni får gärna skriva in i kommentarfältet hur många rosenkransar ni har bett/tänker be, så kan jag summera dem i gruppen.

June 22, 2009

Svar angående olagliga-ogiltiga biskopsvigningar

Filed under: Apologetik, Ekklesiologi, Ekumenik, Evangelisation, Koinonia, Tradition — hilaron @ 12:27 pm

Diakon Henrik von Achen presenterar i Signum 3/2009 en tes om vigningens sakrament som han själv medger är kontroversiell och inte helt i linje med Kyrkans rättsuppfattning i dagsläget. Det han i sin artikel vill hävda, så som jag har förstått det, är att en olaglig biskopsvigning skulle eo ipso vara ogiltig pga. biskopens funktion att lära och leda och behovet av bibehållet trosinnehåll för att sakramentet skulle vara giltigt. Jag menar att detta argument vid en första påsyn kan tyckas attraktivt, själv fann jag det retoriskt väl uppbyggt och även innehållsmässigt fyllt av en teologisk rikedom. Trots detta anser jag mig nödd att besvara argumentet i all ödmjukhet inför det faktum att jag själv är lekman och neofyt. Detta eftersom min tes är att argumentet skapar just den återvändsgränd som författaren försöker ta oss ut ur.

Om jag har förstått det rätt så menar författaren att biskopsvigningens giltighet skulle vara avhängig ordinandens tro och att garanten för att ordinanden står i Kyrkans ständiga Tradition är att påven ger sitt godkännande till vigningen. Ett antal problem dyker redan här upp i resonemanget, även om det kan tyckas övertygande. Det främsta problemet är det faktum att tron inte är en del av det externa forumet, dvs. vår påtagliga, materiella, konkreta verklighet (där sådana saker som ord, handling, beteende också ingår), utan en del av det interna forumet. Hur skulle ett sakrament kunna vara så beroende av det interna forumet, som ingen människa kan se, som ingen kyrklig auktoritet i världen kan bedöma?

Författaren menar att en separation av laglighet och giltighet tenderar mot magi, men endast med en starkt vidgad förståelse av magibegreppet. Magi har traditionellt alltid uppfattats som sådan andlig verksamhet som har sin upprinnelse i någonting som är mindre än Gud. Sakramenten är instiftade av Gud och de förvaltas av Gud genom Jesus Kristus i den Helige Andes verk: Kyrkan. Han har givit oss yttre tecken för att vi ska kunna vara säkra på Hans egen närvaro. Givetvis är inte Gud begränsad av sina sakrament, men Han har ju i sin godhet ordnat det så att Han faktiskt själv bundit sig att närvara vid sakramentens giltiga utförande. Det är inte människan som binder Gud i sakramenten genom ex opere operato, det är Gud som binder Gud genom att han är trogen sina löften och för att vi ska kunna vara säkra i den tid som nu är på att Han inte har övergivit sin Brud.

Konsekvenserna av att börja resonera om det interna forumet som grund för giltighet i biskopsvigningar är en fundamental kris för hela den sakramentala frälsningsordningen. För hur skulle vi kunna lita på att de biskopsvigningar som har lett fram till dagens biskopskollegium är giltiga om enskilda ordinanders trosuppfattningar skulle påverka giltigheten? Hypotetiskt skulle alltså ett tiotal biskopar på 1200-talet med heretiska uppfattningar kunnat multiplicera en våg av ogiltiga biskopsvigningar, som ökar exponentiellt för varje biskopsgeneration. Är inte detta ett oändligt mycket större problem än att fyra biskopar i ett problematiskt prästsällskap med schismtendenser faktiskt skulle kunna ha giltiga vigningar?

Författaren anger att lösningen skulle vara att påven står som garant för innehållet i tron hos den enskilde ordinanden. Detta tenderar i mina ögon en än mer magisk uppfattning av Kyrkans sakramentala ordning. För endast Gud kan se hjärtat och en bedömning kan endast Han göra, eventuellt genom en profet som Han själv utser att föra ut budskapet. Men påven har inte blivit lovad profetians gåva eller den gudomliga inspirationens gåva och kan då inte heller, i regel, göra en sådan bedömning av det interna forumet och kan ju alltså inte stå som garant för något han inte kan bedöma. Alltså är vi åter på ruta ett: vi har byggt en återvändsgränd som inte fanns där från början. Quod erat demonstrandum.

Låt oss alltså inte rusa med huvudet före, utan istället påminna oss att lösningen på problemen som S:t Pius X:s prästbrödraskap har orsakat och fortsätter att orsaka Kyrkan inte är att till varje pris två våra egna händer. Är det inte så att vi med viss ödmjukhet borde kunna se att det finns ett mea culpa för Kyrkans eget kleresi, i de åtskilliga fall där heterodoxa och ibland även heretiska biskopar – till och med kardinaler (se Signum 2/2009, s. 47-9) – tillåtits fortsätta verka som biskopar och på så sätt skapat en grogrund för FSSPX och liknande grupperingar? Finns det inte här ett element av delaktighet i den synd som det innebär att ställa sig utanför Kyrkans fulla gemenskap? Är det inte så att varje gång vi ger vika för världen istället för att predika Jesu Kristi budskap och evangelium, såsom Kyrkan alltid har gjort i dess otvetydiga fullhet, så är vi delaktiga och medskyldiga i det faktum att människor söker sig till sekter och samfund som ställt sig utanför Kyrkans gemenskap? Är det inte så att bristen på sann evangelisation inom Kyrkan och till omvärlden leder människor att söka sig till något som verkar vara bättre, genuinare, trofastare och stabilare (jmf. de lockelser som vi avsvär oss i påskvigilian)? Eller som påven uttryckte det i sitt brev angående hävandet av exkommunikationerna: “Några av dem som framhäver sig som försvarare av Konciliet behöver påminnas om att Andra Vatikankonciliet omfamnar Kyrkans hela doktrinära historia. Var och en som önskar lyda Konciliet måste acceptera den tro som har förkunnats genom århundradena och kan inte skära av trädet från de rötter som ger det dess liv.” (Min övers. och red.)

Den enda lösningen på den kris Kyrkan befinner sig i är att vi återigen tar Kristi kall till ett entydigt, rättframt och frimodigt förkunnande av Honom som är “Vägen, Sanningen och Livet” (Joh 14:6) och den enda vägen till Fadern. För att tala med helige Paulus så måste vi då vara “allt för alla” (jfr 1 Kor 9:22): vi måste visa att vi katoliker kan missionera bättre än evangelikalerna, att vi är mer Andeledda än pentekostalerna, att vi är mer hängivna Guds skönhet i den gudomliga liturgin än de separerade östkyrkorna, att vi underordnar vår vilja under Guds vilja mer än muslimerna, att vi är mer fridfulla än buddhisterna och att vi är lyckligare än de som söker lyckan i världsliga nöjen och vi måste också visa FSSPX anhängare att vi är trogna Kyrkans beständiga Tradition, inklusive Trientkonciliet, det Första Vatikankonciliet och för den delen Andra Vatikankonciliets faktiska läroämbete och inte dess förmenta. Det är ett tungt kall att vara allt för alla, men ett måste om vi ska ta Kristi bön om att uppfylla den Andens enhet på allvar, en enhet som ingen människa eller kommitté kan uppfylla.

Så, för att sammanfatta: är det inte ett större problem om sakrament skulle vara beroende av den individuelle ordinandens tro än om vi är tvungna att ta ett visst, om än inte fullt, ansvar för människor som ställt sig själva utanför Kyrkans fulla gemenskap och därmed också orsakar oss en hel del huvudbry och bekymmer?

May 10, 2009

“Varför förföljer du mig?”

Filed under: Ekklesiologi, Inkarnation, Kristologi, Pneumatologi — hilaron @ 4:58 pm

Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: “Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Han frågade: “Vem är du, herre?” – “Jag är Jesus, den som du förföljer.” (Apg 9:1-5, min kursiv)

I Apostlagärningarna ser vi hur Anden verkade i den begynnande Kyrkan, Guds hushåll och familj. Hela boken är en bok om Anden och Hans verk i människor. Ett av de öden som under min kristna tid har fascinerat mig något oerhört är hl. Paulus och hans omvändelse. Det är en historia som de flesta av oss känner till och som alltid betraktats som något oerhört: den främste och ivrigaste förföljaren av Kristi församling på jorden omvänds radikalt och blir till Guds apostel till hedningarna. Inom loppet av några verser, som citeras ovan, har Paulus gått från att blodtörstigt förfölja och utrota Vägens lärjungar till att möta Herren Jesus Kristus och få uppenbarelsen att det är Kristus själv som han förföljer. För det är också detta Paulus vittnar om i flera senare brev: “Han är huvudet för kroppen, för Kyrkan.” (Kol 1:18) och “Kristus är kyrkans huvud – han som också är frälsare för denna sin kropp.” (Ef 5:23) Var det kanske just den starka upplevelse som Paulus genomgick som gjorde att han senare fick den förståelse för Kristi ord till honom som mynnade ut i sådana klarsynta uttalanden?

För det är tydligt att vi från Skriften kan säga att Kyrkan är Kristi kropp, Hans egen fysiska och konkreta tillvaro på jorden. Det är när vi möter en människa av kött och blod, en människa där Kristus blivit inkarnerad som vi möter Kyrkan, dvs. Kristus själv. Så, grunden för Kyrkans kroppslighet är inkarnationsläran. Det är en fortsättning på och direkt konsekvens av det faktum att Gud själv, den outsäglige och onåbare med ett namn som inte får uttalas, har blivit människa, utsäglig och nåbar med ett namn som uttalas till frälsning – Jesus betyder ju “Gud frälser”. För vad händer om vi stannar vid att Gud har blivit människa i Kristus Jesus utan att fortsätta vidare och också erkänna att Han verkar i “en, helig, katolsk och apostolisk kyrka”? I grunden handlar det då om att förneka det otroliga i inkarnationen: att den absolut transcendenta har kommit till oss och uppenbarat sig själv genom sitt Ord, Jesus Kristus, att Han har antagit kött och blivit människa. En av anledningarna till att hl. Cyprianus uttalade sig så skarpt om behovet av Kyrkan1 är antagligen just detta: om vi inte har Kyrkan som Moder, så erkänner vi inte att Gud har uppenbarat sig som en konkret människa med konkreta bud och som grundare av en konkret mänsklig institution utan håller fortfarande fast vid en pseudo-gnostisk uppfattning om Kristi inkarnation. För en kropp är avgränsad i tid och rum, dvs. har en utsträckning i rummet och tydliga gränser mot omvärlden. När vi förenas med Kristus ympas vi in som grenar på vinstocken (jfr. Joh 15:1-8) och kan alltså inte längre urskiljas från Kristus själv.

När Paulus möter Kristus på vägen till Damaskus så säger Herren följdaktligen inte till Paulus “varför förföljer du mina lärjungar?”, utan identifierar sig själv totalt med sin kropp: “varför förföljer du mig?” Den som vill lära känna Kristus utanför en kroppslig och synlig gemenskap kan inte lära känna Honom, eftersom Kristus är en verklig människa som lärde känna verkliga människor som ledde andra människor till kännedom om Honom, som i generationer och åter generationer har vidarefört den ursprungliga kunskapen om Honom. Det är först när du möter en människa som tillhör Kristus som du möter Kyrkan och det är först när du möter Kyrkan som du möter Kristus. Så vad hände egentligen med Paulus när han försökte sig på att möta sina bröder i Kristus?

När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. (Apg 9:26)

När lärjungarna fick höra att Paulus hade blivit en lärjunge var de tveksamma, fyllda av tvivel på äktheten i varan. Men Paulus visste att han inte kunde fortsätta sin mission utan att finna enhet med apostlarna: Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna.” (Gal 2:9) Dessa båda händelser var skilda ganska många år i tid, men det väsentliga är att Paulus var trogen sin lära att Kristi församling också är Kristi kropp och att behovet av enhet mellan Kristi trogna är en fundamental grund för den kristna tron.

Så nästa gång du tänker på Kyrkan, tänk på den person som tog emot den heliga kommunionen före eller efter dig under den senaste Heliga Mässa du bevistade. Det är han eller hon som är din broder eller syster, som är Kristus-för-dig. Minns också att du “klär dig i Kristus” (jfr. Ef 4:24) när du tar emot Honom i sakramentet, att du då är Kristus i en bemärkelse för djup för att förstå: Han har inkarnerats och åter blivit människa av kött och blod i och genom dig.

Noter

1. “Den som inte har Kyrkan till moder, har inte heller Gud till Fader.” (De unitate ecclesiae)

Blog at WordPress.com.