“Tvätta min tro genom tvivlet”

Jag får börja med att be om ursäkt för den långa väntetiden på ett nytt inlägg. Jag har inga ursäkter mer än att jag inte har haft inspiration till några inlägg. I helgen var jag dock på reträtt på Heliga Hjärtas Kloster på Omberg och fick lite stoff till en ny tankegång. Det gäller tvivlet. Jag ansattes nämligen av en del tvivel i helgen, märkliga tvivel som jag tror har sin upprinning i att jag tidigare i livet har haft “faser” som jag gått igenom och frågan dyker upp om tron på Gud bara är ytterligare en fas. Det är givetvis ingenting jag egentligen kan tro, men tvivlet finns där.

En sak som slog mig i mina meditationer på reträtten var att tvivlet kan ha olika verkningar beroende på hur vi hanterar det. Om vi ger efter för tvivlet och låser fast oss i det så kan det ju innebära en förlust av tron, men jag tror också att Gud kan utverka något gott genom tvivlet, nämligen att vi kan renas från våra inre, falska föreställningar om Gud till förmån för en renare tro på den levande och sanne Guden. En vän till mig gjorde en jämförelse med om ett barn, som tror att 2+2=5, får reda på av en äldre kamrat att 2+2=6 och börjar tvivla och söka och kommer fram till den objektiva sanningen att 2+2=4. När frestaren försöker få oss på fall genom att få oss att ifrågasätta våra invanda föreställningar kan det ju vara så att vi hittar det som är objektivt sant om vi överlåter det åt Gud. Lilla Thérèse av Jesusbarnet skulle utgöra ett utmärkt exempel, hon ansattes av oerhörda tvivel på sin egen frälsning mot slutet av sitt liv och levde egentligen hela sitt liv i trons natt, men överlät det åt Gud. Jag tror att hon är en av de främsta förebedjarna för ateister och andra som inte känner Guds närvaro, eftersom hon själv har levt i mörkret.

Bönen kom till mig: “Tvätta min tro genom tvivlet. Rena mig från alla mina falska föreställningar.”

Är du värd frälsningen?

Att köpa sig fri är dyrt,
man kan aldrig betala priset
för att få leva evigt
och inte läggas i graven. (Ps 49:9-10)

För närvarande läser jag en bok av Athanasios av Alexandria, nämligen hans biografi över den helige Antonios. En sak som slog mig vid läsningen är återigen detta med den överflödande kärleken som är frälsningen. Jag tror att jag har börjat förstå vad vår Herre menade när Han sa att “den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt 16:25) För vad är vi egentligen värda? Har ett helgon förtjänat frälsningen? Vi läser ju i evangeliet att även om vi gör allt som vi blir ålagda att göra, så ska vi beklaga oss att vi inte har gått utöver det som krävs av oss (jfr Luk 17:10). För vad är egentligen vår levnad mer än några få år? Om en person lever sjuttio eller åttio år så har han levt “länge”, men det är bara en “gnista” i himlarymderna för att tala med min biktfader och med kung David (jfr Ps 90:10).

Om vi tillryggalägger åttio år av hundraprocentig tjänst till Gud är vi då värda frälsningen? Har vi förtjänat något? Knappast, inte ens Jungfru Maria, som var syndfri, förtjänade i den bemärkelsen frälsningen. Det är Guds nåd som skänker oss det eviga livet för en spottstyver, för några futtiga år på jorden. Det enda Han begär är att vi ska följa Honom i våra liv på jorden, genom tro, hopp och kärlekens gärningar. Besinna att Herren är Gud, besinna att den gåva du får är det eviga livet och att det enda du behöver göra är att leva några futtiga år på jorden i Hans tjänst. Vår Fader älskar oss, därför skänker Han oss gåvan av det eviga livet, men om vi ska kunna ta emot den gåvan så måste vi sluta klänga oss fast vid oväsentligheter. För den som vill behålla sitt liv, den som håller fast vid sitt dödliga liv, kan inte ta emot det odödliga livet som gåva, kan inte öppna sig för himmelriket. Men om vi ger Herren vårt dödliga liv så ger Han oss i utbyte ett odödligt. Vilket kap!