Är du värd frälsningen?

Att köpa sig fri är dyrt,
man kan aldrig betala priset
för att få leva evigt
och inte läggas i graven. (Ps 49:9-10)

För närvarande läser jag en bok av Athanasios av Alexandria, nämligen hans biografi över den helige Antonios. En sak som slog mig vid läsningen är återigen detta med den överflödande kärleken som är frälsningen. Jag tror att jag har börjat förstå vad vår Herre menade när Han sa att “den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt 16:25) För vad är vi egentligen värda? Har ett helgon förtjänat frälsningen? Vi läser ju i evangeliet att även om vi gör allt som vi blir ålagda att göra, så ska vi beklaga oss att vi inte har gått utöver det som krävs av oss (jfr Luk 17:10). För vad är egentligen vår levnad mer än några få år? Om en person lever sjuttio eller åttio år så har han levt “länge”, men det är bara en “gnista” i himlarymderna för att tala med min biktfader och med kung David (jfr Ps 90:10).

Om vi tillryggalägger åttio år av hundraprocentig tjänst till Gud är vi då värda frälsningen? Har vi förtjänat något? Knappast, inte ens Jungfru Maria, som var syndfri, förtjänade i den bemärkelsen frälsningen. Det är Guds nåd som skänker oss det eviga livet för en spottstyver, för några futtiga år på jorden. Det enda Han begär är att vi ska följa Honom i våra liv på jorden, genom tro, hopp och kärlekens gärningar. Besinna att Herren är Gud, besinna att den gåva du får är det eviga livet och att det enda du behöver göra är att leva några futtiga år på jorden i Hans tjänst. Vår Fader älskar oss, därför skänker Han oss gåvan av det eviga livet, men om vi ska kunna ta emot den gåvan så måste vi sluta klänga oss fast vid oväsentligheter. För den som vill behålla sitt liv, den som håller fast vid sitt dödliga liv, kan inte ta emot det odödliga livet som gåva, kan inte öppna sig för himmelriket. Men om vi ger Herren vårt dödliga liv så ger Han oss i utbyte ett odödligt. Vilket kap!

Utan den Heliga Eukaristin dör världen

Hur ofta tänker vi oss verkligen att den Heliga Eukaristin är Jesus Kristus?

Jag ska medge att jag själv ofta stannar vid att betrakta Eukaristin som viktig och närande. Även vid eukaristisk tillbedjan är det svårt att ta sig bortom det synliga planet och upptäcka det som är oändligt mycket större och inte reducerbart till viktigt och närande. Om jag bara ville öppna mig för det faktum att den lilla oansenliga Eukaristin som står på altaret faktiskt är den Person genom vilken allting är till. Allt pekar på Kristus Jesus, allt utgår från Kristus Jesus och Han är mer närvarande i Eukaristin än någon annanstans i hela världen. Där är Han i hela sin härlighet: under ett oansenligt bröds gestalt.

Jag förblir ofta blind för att Jesus Kristus är närvarande, därför att jag ofta tänker mig Gud som Härföraren, Kämpen, den Högste och Mäktigaste i världsliga termer. Han är förvisso dessa saker, Han har besegrat döden men inte på människovis utan på Guds vis. Så när jag går för att be inför Tabernaklet har jag fortfarande ofta en förväntan på stora, spektakulära förändringar i mitt inre, på en Paulusomvändelse. Ibland händer det att jag öppnas för miraklet, men sällan när jag strävar efter det. Det är när jag slutar försöka och istället låter Gud verka som det sker. Genast är jag där som en girigbuk och försöker hålla fast vid den ljuva känslan, istället för att offra den till Gud. Därför att jag fortfarande i mitt undermedvetna tror att det är detta som är meningen med Guds verk i mig.

Men Gud verkar under ett oansenligt bröds gestalt, Gud antar ett embryos gestalt i den Saliga Jungfruns sköte, Gud tillbes som nyfött barn och ännu idag befinner Han sig i tabernaklen i världens alla katolska kyrkor.

Utan denna Eukaristi, utan Jesus Kristus, “finns ingenting till” (jfr Joh 1:3).

Kyrie eleison!

Inkarnationen – den Heliga Jungfrun i frälsningshistorien

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:14)

Vi tänker oss ofta Gud som avlägsen, som frånvarande i någon mening. Jag säger vi, därför att jag tror att min erfarenhet är allmänmänsklig. Det är lätt att avfärda en Gud som är “där ute någonstans”, även om vi inte gör det i ord eller genom öppet uppror så finns det inom oss en vilja att ständigt tänka bort Gud och Hans påträngande vilja att leva i oss. Även när det gäller inkarnationen så blir det alltid lätt en abstrakt idé, något som var aktuellt “då”, någon gång för 2000 år sen i en romersk provins i Mellanöstern. Och våra ord ersätter Ordet.

De senaste dagarna ska jag erkänna har varit något av ett eldbad och frestelserna har varit mycket starka. Jag har funnit tröst i en ständig repetition av olika fraser, av ett fortsatt explicit avståndstagande från Satan osv. Det visar dock att det fortfarande pågår en kamp inom mig, en kamp som ingalunda är avslutad, en kamp som jag vet att Kristus vinner oavsett om jag är med på tåget eller inte.

Denna kamp visar att det inte är lätt att öppna sig helt för Kristi inkarnation i den egna själen, att som den Heliga Jungfrun fullkomligt överlåta sig åt den Helige Andes verk inom oss. För vad är inkarnationen om inte just det fullkomliga överlåtandet till Herren? Det har sagts många gånger innan och jag måste säga det igen, utan den Heliga Jungfruns medverkan i frälsningen hade vi inte kunnat ha inkarnationen. För vissa skulle detta låta närmast blasfemiskt, för skulle Gud begränsas av en människa? Det är just precis vad Han låter sig göras, i sin fullkomliga godhet och allmakt har Han skapat oss som varelser med den fria viljan att just välja eller välja bort Honom.

När den Heliga Jungfrun således överlämnar sig så totalt efter en viss tvekan (jmf Luk 1:34) så måste det vara ett fritt val, givetvis under inflytande av nåden, och när hon låter sin Skapare bo inom sig, när hon låter sin fullkomliga mänsklighet förenas med den fullkomliga gudomligheten har det under skett som frälser världen: Gud blir människa. Men Maria kan ju inte ge Kristus något som hon själv inte besitter, hon kan inte ge honom en fläckfri, lydig och icke upprorisk mänsklighet om hon inte själv har bevarats av den Helige från varje synd eller för den delen från arvsyndens fläck. Vi kan inte ge vad vi inte har fått, om vi inte ska betraktas som tjuvar. Vi kan inte ge kärlek om vi inte har fått kärleken, vi kan inte ge omtanke om vi inte har fått omtanke och vi kan inte lära någon lydnad om vi inte själva har fått lydnadens gåva.

I den heliga händelsen som vi benämner inkarnation sker detta häpnadsväckande under: det Jungfrun har fått av den Allsmäktige av nåd, sin obefläckade avlelse och sin personliga syndfrihet, offrar hon åter till Herren genom att låta Honom förena sig med denna obefläckade natur och så anta ett kött som är värdigt. Det hon har fått ger hon tillbaka till Gud och blir så ett exempel att följa och en moder att lära av.

Den nåd vi får tillhör inte oss, för så fort vi tror att nåden tillhör oss så har vi girigt tagit något som inte tillhör oss utan som är en gåva av den Allsmäktige. Vår uppgift är att i Saliga Jungfru Marias fotspår offra den nåd som vi får till Herren, ge den till Herren, ge oss själva till Herren. När vi blir frälsta genom dopet ska vi offra denna nåd till Herren och inte girigt hålla fast vid den. Vi ska offra vår heliga kommunion till Herren, låta Honom använda den på det sätt som behagar Honom, och inte girigt hålla fast vid ljuva känslor. Detta ter sig allt mer som innebörden av inkarnationen för oss här idag: när Gud blir människa i oss så är det för att vi offrar hela vårt jag och alla Hans gåvor åter till Honom. Det är då vi blir befriade, ty “Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.” (Joh 12:25)