Meditation över Johannesevangeliets första kapitel – del 2

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. (Joh 1:6)

“En man som var sänd av Gud” var denne Johannes döparen, vars födelse vi snart ska fira. Han var sänd av Gud som profet, sänd att uppfylla ett särskilt syfte, en särskild uppgift. På så vis var han helgad åt Gud genom sitt uppdrag i världen. Ofta pratar vi om kallelse och vilken kallelse vi har. Mindre ofta talar vi om sändningen, sändningen av Gud att utföra ett särskilt uppdrag. Vad är det egentligen som särskiljer kallelsen från sändningen? Min tanke kring detta är att kallelsen är något som upplevs som en dragning, en längtan: något som väcks i vår själ och som också uppfyller vår själ. Sändningen behöver inte nödvändigtvis ha denna kvalitet. Sändningen är något som kommer utifrån och också pekar utåt, ett uppdrag som vi får att utföra i och för världen. Kallelsen är något som drar oss att leva av Gud, sändningen något som skickar oss att leva i världen. Dessa två poler i det kristna livet behöver balans, den paradoxala balans som Chesterton talar om: vi ska till hundra procent leva av Gud och till hundra procent leva i världen. Detta förkroppsligar Johannes döparen, den störste av de gammaltestamentliga profeterna, då han i sitt liv lever endast av Gud som Hans profet och lever sitt liv i världen och för världen genom sitt vittnesbörd:

Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. (Joh 1:7)

Ibland ställs vi inför frågan hur vi som katoliker kan hävda att det finns förmedlare andra än Förmedlaren mellan Gud och människa (jfr 1 Tim 2:5). Skriften själv vittnar nu om detta, apostlarna förmedlade Ordet liksom Johannes döparen här förmedlar ljuset: det sätt varpå vi kan vara förmedlare är genom att förmedla Förmedlaren. Vi dras in i ljuset genom ett sanningsenligt vittnesbörd. Det är ingen liten uppgift, vilket ses av meningens bisats: “så att alla skulle komma till tro genom honom.” Utan Johannes döparens vittnesbörd, utan hans profetiska insats, hade inte de två lärjungarna fått kunskap om Guds Lamm. Andreas som fick denna uppenbarelse av Gud genom Johannes döparen vidarebefordrade detta till sin bror Simon, som senare skulle bli klippan som Kristi Kyrka är byggd på (jfr Joh 1:35-42; Matt 16:18).

Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset. (Joh 1:8)

Den profetiska uppgiften är vittnesbördet: inte att låta sig själv ta plats utan att låta Gud ta plats genom sig själv. Ödmjukheten inför uppgiften måste komma då vi inser att det inte är oss själva som vi ska förkunna, utan Jesu Kristi ord vars tjänare vi är. Det är inte alltid lätt att särskilja vad som är jag och vad som är Kristus: vad är det som kommer från mitt mörka, själviska inre och vad är det som kommer från Jesu Hjärta? Det är denna urskiljning som vi måste hitta om vi ska kunna vittna, vi måste leta efter ljuset, vi måste söka det och bulta på porten. När vi inser att vi inte är ljuset, dvs. när vi inser att våra liv utan Kristus Jesus är meningslösa, då kan Gud verka i det som är svagt, då får Gud plats i vårt kött.

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. (Joh 1:9)

Gud ska uppenbara sig själv genom det sanna ljuset: Kristus Jesus, Guds Ord. Vad är egentligen ett ord för något? Det ligger något uttömmande, kenotiskt, i orden. Ordet föds i det inre, i det som i psykologin kallas kovert/gömt, men dess syfte är att göra det gömda overt/synligt. Ljuset kom in i världen såsom Ord, som först föddes i det inre, i den gömda kammare som var vår Heliga Moders moderliv, och levande ett undangömt liv fram till den stunden var inne för Honom att uppenbara sig. Det var denna stund som kom vid dopet i Jordan, där hl. Johannes döparens tjänst som profet fick sin fullbordning. Det var där Ordet lämnade det inre livet, trettio år efter att det hade fötts, och steg ut som en öppen uppenbarelse av Herren.

Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. (Joh 1:10)

Världen känner inte Honom som hon själv har blivit till genom. Han gick bland oss, Han åt, drack och umgicks bland oss, Han frestades och dog bland oss. Han var verkligen i världen. Han var i den värld som hade blivit skapad genom Honom. Det är något paradoxalt i detta som borde få oss att hisna. Har vi verkligen förstått Inkarnationen eller får vi här böja oss och i ödmjukhet inse att det verkliga mysteriet övergår vår vildaste fantasi? Att Gud blir människa är verkligen oerhört…

Meditation över Johannesevangeliets första kapitel – del 1

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. (Joh 1:1)

Om vi jämför Johannesevangeliets begynnande vers med Första Mosebokens begynnande vers ser vi att hl. Johannes har en klar referens till den skapelseberättelse som traditionellt sett varit förhärskande i den judiska tron: “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” (1 Mos 1:1) lyder Skriftens allra första ord. Hos Johannes identifieras Ordet, λογος, fullkomligt med Gud och enheten mellan Gud och Hans Ord blir klart. Så när Gud uttalar sitt Ord så är Han även Ordet. Det är Ordet som är meningsbärande i hela skapelsen och det är, för att gå händelserna i förväg, genom Ordet som allt blir till. När Gud i begynnelsen säger “Varde ljus!” är denna meningsbärande enhet i sig själv en uppenbarelse av vem Gud är: “Jag är världens ljus.” (Joh 8:12)

Det fanns i begynnelsen hos Gud. (1:2)

Ordet fanns i begynnelsen hos Gud och är således inget skapat, utan framträder som fött av Fadern. Ordet föds av Fadern när Han uttalar det och det uttalas i evighet som Sonen. Eftersom Ordet fanns, eftersom det inte skapades, styrker det ytterligare det faktum att Ordet är Gud. Till skillnad från avgudarna, som inte “fanns [...] till från begynnelsen” och inte “skall [...] bli kvar i evighet” (Vish 14:13), är Ordet evigt och oförgängligt eftersom Ordet, skapelsens urgrund, är hos Gud och är Gud.

Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. (1:3)

Vi är oundvikligen beroende av Ordet, oavsett om vi själva är medvetna om det eller inte. Det radikala uttalandet i den tredje versen pekar oss mot det faktum att Ordet är det som möjliggör själva vår existens. Ingenting finns till utan Ordet, bokstavligen. Vi måste vara beredda att inse detta enkla faktum: att allt som vi gör, allt vi åstadkommer, allt vi går på, allt vi ser på, allt vi ser med, allt vi rör vid endast existerar genom Guds Ord. Varje mikrosekund är så att säga fylld till brädden av Guds Ord, eftersom mikrosekunden är något som existerar. Om vi lär oss detta enkla faktum, vilket jag är långtifrån själv, så blir varje skosnörning, varje liten sten på marken en lovprisning av Gud. Om vi lär oss att uppskatta den naturliga uppenbarelsen med den vördnad vi bör ha för Guds skapelse, så kommer vi desto mer inse hur dåraktigt god vår Herre är mot oss när Han ger oss den övernaturliga uppenbarelsen och sina övernaturliga sakrament.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. (1:4)

Livet är människornas ljus. Livet är själva fundamentet för människan. Utan liv, inget ljus. Den alldagliga erfarenheten av en levande människa som avgivande ett visst “sken” ger här utrymme för att visa på att livet är det som skänker ljus. Helgonens ansikten lyser, i deras ansikten finns inga baktankar och ingen tvetydighet. De “lyser för människorna” (jfr. Matt 5:15) med sina goda gärningar som får människor att prisa Gud. En människa som helt givit sig åt ljusets verk inom sig kan inte undgå att dra andra människor till sig. Givetvis kommer det alltid finnas de som ryggar tillbaka vid åskådandet av ett sådant ljus – antagligen har flera av oss själva ryggat tillbaka av rädsla inför vad som skulle kunna hända om vi verkligen öppnade oss för ljuset och Livet – men det kan inte hindra ljuset.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (1:5)

Mörkret har inte övervunnit ljuset, mörkret kan inte övervinna ljuset. Detta är grundläggande: mörkret kan inte övervinna ljuset. Mörkret existerar endast som parasit på ljuset. Mörkret är svagt i jämförelse med ljuset. Ljuset har ju sin källa i Gud, medan mörkret har sin källa i skapelsen. Det är skapade varelser som har gjort sig själva ogenomträngliga för ljuset och därmed skapat utrymmen för mörkret. Ljuset fortsätter att lysa alldeles oavsett om mörkret finns där eller inte, men mörkret kan endast existera som skugga av en skapelse som gjort sig ogenomtränglig för ljuset. Det är genom våra synder som vi gör oss ogenomträngliga och det är genom Guds nåd vi blir befriade från denna skuggtillvaro. “[V]år Gud är en förtärande eld.” (Heb 12:29) Han förtär allt i oss som inte låter Honom träda fram, Han förtär varje ogenomtränglighet så att vi blir transparenta för Hans verk. Den förtärande elden, ljuset, förgör mörkret. Detta är vårt hopp.

Detta är vårt hopp: att Han som är ljuset, som är Ordet, ska rädda oss. (jfr 2 Kor 1:10)

Kyrie eleison!

Inkarnationen – den Heliga Jungfrun i frälsningshistorien

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:14)

Vi tänker oss ofta Gud som avlägsen, som frånvarande i någon mening. Jag säger vi, därför att jag tror att min erfarenhet är allmänmänsklig. Det är lätt att avfärda en Gud som är “där ute någonstans”, även om vi inte gör det i ord eller genom öppet uppror så finns det inom oss en vilja att ständigt tänka bort Gud och Hans påträngande vilja att leva i oss. Även när det gäller inkarnationen så blir det alltid lätt en abstrakt idé, något som var aktuellt “då”, någon gång för 2000 år sen i en romersk provins i Mellanöstern. Och våra ord ersätter Ordet.

De senaste dagarna ska jag erkänna har varit något av ett eldbad och frestelserna har varit mycket starka. Jag har funnit tröst i en ständig repetition av olika fraser, av ett fortsatt explicit avståndstagande från Satan osv. Det visar dock att det fortfarande pågår en kamp inom mig, en kamp som ingalunda är avslutad, en kamp som jag vet att Kristus vinner oavsett om jag är med på tåget eller inte.

Denna kamp visar att det inte är lätt att öppna sig helt för Kristi inkarnation i den egna själen, att som den Heliga Jungfrun fullkomligt överlåta sig åt den Helige Andes verk inom oss. För vad är inkarnationen om inte just det fullkomliga överlåtandet till Herren? Det har sagts många gånger innan och jag måste säga det igen, utan den Heliga Jungfruns medverkan i frälsningen hade vi inte kunnat ha inkarnationen. För vissa skulle detta låta närmast blasfemiskt, för skulle Gud begränsas av en människa? Det är just precis vad Han låter sig göras, i sin fullkomliga godhet och allmakt har Han skapat oss som varelser med den fria viljan att just välja eller välja bort Honom.

När den Heliga Jungfrun således överlämnar sig så totalt efter en viss tvekan (jmf Luk 1:34) så måste det vara ett fritt val, givetvis under inflytande av nåden, och när hon låter sin Skapare bo inom sig, när hon låter sin fullkomliga mänsklighet förenas med den fullkomliga gudomligheten har det under skett som frälser världen: Gud blir människa. Men Maria kan ju inte ge Kristus något som hon själv inte besitter, hon kan inte ge honom en fläckfri, lydig och icke upprorisk mänsklighet om hon inte själv har bevarats av den Helige från varje synd eller för den delen från arvsyndens fläck. Vi kan inte ge vad vi inte har fått, om vi inte ska betraktas som tjuvar. Vi kan inte ge kärlek om vi inte har fått kärleken, vi kan inte ge omtanke om vi inte har fått omtanke och vi kan inte lära någon lydnad om vi inte själva har fått lydnadens gåva.

I den heliga händelsen som vi benämner inkarnation sker detta häpnadsväckande under: det Jungfrun har fått av den Allsmäktige av nåd, sin obefläckade avlelse och sin personliga syndfrihet, offrar hon åter till Herren genom att låta Honom förena sig med denna obefläckade natur och så anta ett kött som är värdigt. Det hon har fått ger hon tillbaka till Gud och blir så ett exempel att följa och en moder att lära av.

Den nåd vi får tillhör inte oss, för så fort vi tror att nåden tillhör oss så har vi girigt tagit något som inte tillhör oss utan som är en gåva av den Allsmäktige. Vår uppgift är att i Saliga Jungfru Marias fotspår offra den nåd som vi får till Herren, ge den till Herren, ge oss själva till Herren. När vi blir frälsta genom dopet ska vi offra denna nåd till Herren och inte girigt hålla fast vid den. Vi ska offra vår heliga kommunion till Herren, låta Honom använda den på det sätt som behagar Honom, och inte girigt hålla fast vid ljuva känslor. Detta ter sig allt mer som innebörden av inkarnationen för oss här idag: när Gud blir människa i oss så är det för att vi offrar hela vårt jag och alla Hans gåvor åter till Honom. Det är då vi blir befriade, ty “Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.” (Joh 12:25)

“Varför förföljer du mig?”

Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: “Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Han frågade: “Vem är du, herre?” – “Jag är Jesus, den som du förföljer.” (Apg 9:1-5, min kursiv)

I Apostlagärningarna ser vi hur Anden verkade i den begynnande Kyrkan, Guds hushåll och familj. Hela boken är en bok om Anden och Hans verk i människor. Ett av de öden som under min kristna tid har fascinerat mig något oerhört är hl. Paulus och hans omvändelse. Det är en historia som de flesta av oss känner till och som alltid betraktats som något oerhört: den främste och ivrigaste förföljaren av Kristi församling på jorden omvänds radikalt och blir till Guds apostel till hedningarna. Inom loppet av några verser, som citeras ovan, har Paulus gått från att blodtörstigt förfölja och utrota Vägens lärjungar till att möta Herren Jesus Kristus och få uppenbarelsen att det är Kristus själv som han förföljer. För det är också detta Paulus vittnar om i flera senare brev: “Han är huvudet för kroppen, för Kyrkan.” (Kol 1:18) och “Kristus är kyrkans huvud – han som också är frälsare för denna sin kropp.” (Ef 5:23) Var det kanske just den starka upplevelse som Paulus genomgick som gjorde att han senare fick den förståelse för Kristi ord till honom som mynnade ut i sådana klarsynta uttalanden?

För det är tydligt att vi från Skriften kan säga att Kyrkan är Kristi kropp, Hans egen fysiska och konkreta tillvaro på jorden. Det är när vi möter en människa av kött och blod, en människa där Kristus blivit inkarnerad som vi möter Kyrkan, dvs. Kristus själv. Så, grunden för Kyrkans kroppslighet är inkarnationsläran. Det är en fortsättning på och direkt konsekvens av det faktum att Gud själv, den outsäglige och onåbare med ett namn som inte får uttalas, har blivit människa, utsäglig och nåbar med ett namn som uttalas till frälsning – Jesus betyder ju “Gud frälser”. För vad händer om vi stannar vid att Gud har blivit människa i Kristus Jesus utan att fortsätta vidare och också erkänna att Han verkar i “en, helig, katolsk och apostolisk kyrka”? I grunden handlar det då om att förneka det otroliga i inkarnationen: att den absolut transcendenta har kommit till oss och uppenbarat sig själv genom sitt Ord, Jesus Kristus, att Han har antagit kött och blivit människa. En av anledningarna till att hl. Cyprianus uttalade sig så skarpt om behovet av Kyrkan¹ är antagligen just detta: om vi inte har Kyrkan som Moder, så erkänner vi inte att Gud har uppenbarat sig som en konkret människa med konkreta bud och som grundare av en konkret mänsklig institution utan håller fortfarande fast vid en pseudo-gnostisk uppfattning om Kristi inkarnation. För en kropp är avgränsad i tid och rum, dvs. har en utsträckning i rummet och tydliga gränser mot omvärlden. När vi förenas med Kristus ympas vi in som grenar på vinstocken (jfr. Joh 15:1-8) och kan alltså inte längre urskiljas från Kristus själv.

När Paulus möter Kristus på vägen till Damaskus så säger Herren följdaktligen inte till Paulus “varför förföljer du mina lärjungar?”, utan identifierar sig själv totalt med sin kropp: “varför förföljer du mig?” Den som vill lära känna Kristus utanför en kroppslig och synlig gemenskap kan inte lära känna Honom, eftersom Kristus är en verklig människa som lärde känna verkliga människor som ledde andra människor till kännedom om Honom, som i generationer och åter generationer har vidarefört den ursprungliga kunskapen om Honom. Det är först när du möter en människa som tillhör Kristus som du möter Kyrkan och det är först när du möter Kyrkan som du möter Kristus. Så vad hände egentligen med Paulus när han försökte sig på att möta sina bröder i Kristus?

När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. (Apg 9:26)

När lärjungarna fick höra att Paulus hade blivit en lärjunge var de tveksamma, fyllda av tvivel på äktheten i varan. Men Paulus visste att han inte kunde fortsätta sin mission utan att finna enhet med apostlarna: “Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna.” (Gal 2:9) Dessa båda händelser var skilda ganska många år i tid, men det väsentliga är att Paulus var trogen sin lära att Kristi församling också är Kristi kropp och att behovet av enhet mellan Kristi trogna är en fundamental grund för den kristna tron.

Så nästa gång du tänker på Kyrkan, tänk på den person som tog emot den heliga kommunionen före eller efter dig under den senaste Heliga Mässa du bevistade. Det är han eller hon som är din broder eller syster, som är Kristus-för-dig. Minns också att du “klär dig i Kristus” (jfr. Ef 4:24) när du tar emot Honom i sakramentet, att du då är Kristus i en bemärkelse för djup för att förstå: Han har inkarnerats och åter blivit människa av kött och blod i och genom dig.

Noter

1. “Den som inte har Kyrkan till moder, har inte heller Gud till Fader.” (De unitate ecclesiae)