Att köpa sig fri är dyrt,
man kan aldrig betala priset
för att få leva evigt
och inte läggas i graven. (Ps 49:9-10)
För närvarande läser jag en bok av Athanasios av Alexandria, nämligen hans biografi över den helige Antonios. En sak som slog mig vid läsningen är återigen detta med den överflödande kärleken som är frälsningen. Jag tror att jag har börjat förstå vad vår Herre menade när Han sa att “den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt 16:25) För vad är vi egentligen värda? Har ett helgon förtjänat frälsningen? Vi läser ju i evangeliet att även om vi gör allt som vi blir ålagda att göra, så ska vi beklaga oss att vi inte har gått utöver det som krävs av oss (jfr Luk 17:10). För vad är egentligen vår levnad mer än några få år? Om en person lever sjuttio eller åttio år så har han levt “länge”, men det är bara en “gnista” i himlarymderna för att tala med min biktfader och med kung David (jfr Ps 90:10).
Om vi tillryggalägger åttio år av hundraprocentig tjänst till Gud är vi då värda frälsningen? Har vi förtjänat något? Knappast, inte ens Jungfru Maria, som var syndfri, förtjänade i den bemärkelsen frälsningen. Det är Guds nåd som skänker oss det eviga livet för en spottstyver, för några futtiga år på jorden. Det enda Han begär är att vi ska följa Honom i våra liv på jorden, genom tro, hopp och kärlekens gärningar. Besinna att Herren är Gud, besinna att den gåva du får är det eviga livet och att det enda du behöver göra är att leva några futtiga år på jorden i Hans tjänst. Vår Fader älskar oss, därför skänker Han oss gåvan av det eviga livet, men om vi ska kunna ta emot den gåvan så måste vi sluta klänga oss fast vid oväsentligheter. För den som vill behålla sitt liv, den som håller fast vid sitt dödliga liv, kan inte ta emot det odödliga livet som gåva, kan inte öppna sig för himmelriket. Men om vi ger Herren vårt dödliga liv så ger Han oss i utbyte ett odödligt. Vilket kap!
