Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: “Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Han frågade: “Vem är du, herre?” – “Jag är Jesus, den som du förföljer.” (Apg 9:1-5, min kursiv)
I Apostlagärningarna ser vi hur Anden verkade i den begynnande Kyrkan, Guds hushåll och familj. Hela boken är en bok om Anden och Hans verk i människor. Ett av de öden som under min kristna tid har fascinerat mig något oerhört är hl. Paulus och hans omvändelse. Det är en historia som de flesta av oss känner till och som alltid betraktats som något oerhört: den främste och ivrigaste förföljaren av Kristi församling på jorden omvänds radikalt och blir till Guds apostel till hedningarna. Inom loppet av några verser, som citeras ovan, har Paulus gått från att blodtörstigt förfölja och utrota Vägens lärjungar till att möta Herren Jesus Kristus och få uppenbarelsen att det är Kristus själv som han förföljer. För det är också detta Paulus vittnar om i flera senare brev: “Han är huvudet för kroppen, för Kyrkan.” (Kol 1:18) och “Kristus är kyrkans huvud – han som också är frälsare för denna sin kropp.” (Ef 5:23) Var det kanske just den starka upplevelse som Paulus genomgick som gjorde att han senare fick den förståelse för Kristi ord till honom som mynnade ut i sådana klarsynta uttalanden?
För det är tydligt att vi från Skriften kan säga att Kyrkan är Kristi kropp, Hans egen fysiska och konkreta tillvaro på jorden. Det är när vi möter en människa av kött och blod, en människa där Kristus blivit inkarnerad som vi möter Kyrkan, dvs. Kristus själv. Så, grunden för Kyrkans kroppslighet är inkarnationsläran. Det är en fortsättning på och direkt konsekvens av det faktum att Gud själv, den outsäglige och onåbare med ett namn som inte får uttalas, har blivit människa, utsäglig och nåbar med ett namn som uttalas till frälsning – Jesus betyder ju “Gud frälser”. För vad händer om vi stannar vid att Gud har blivit människa i Kristus Jesus utan att fortsätta vidare och också erkänna att Han verkar i “en, helig, katolsk och apostolisk kyrka”? I grunden handlar det då om att förneka det otroliga i inkarnationen: att den absolut transcendenta har kommit till oss och uppenbarat sig själv genom sitt Ord, Jesus Kristus, att Han har antagit kött och blivit människa. En av anledningarna till att hl. Cyprianus uttalade sig så skarpt om behovet av Kyrkan1 är antagligen just detta: om vi inte har Kyrkan som Moder, så erkänner vi inte att Gud har uppenbarat sig som en konkret människa med konkreta bud och som grundare av en konkret mänsklig institution utan håller fortfarande fast vid en pseudo-gnostisk uppfattning om Kristi inkarnation. För en kropp är avgränsad i tid och rum, dvs. har en utsträckning i rummet och tydliga gränser mot omvärlden. När vi förenas med Kristus ympas vi in som grenar på vinstocken (jfr. Joh 15:1-8) och kan alltså inte längre urskiljas från Kristus själv.
När Paulus möter Kristus på vägen till Damaskus så säger Herren följdaktligen inte till Paulus “varför förföljer du mina lärjungar?”, utan identifierar sig själv totalt med sin kropp: “varför förföljer du mig?” Den som vill lära känna Kristus utanför en kroppslig och synlig gemenskap kan inte lära känna Honom, eftersom Kristus är en verklig människa som lärde känna verkliga människor som ledde andra människor till kännedom om Honom, som i generationer och åter generationer har vidarefört den ursprungliga kunskapen om Honom. Det är först när du möter en människa som tillhör Kristus som du möter Kyrkan och det är först när du möter Kyrkan som du möter Kristus. Så vad hände egentligen med Paulus när han försökte sig på att möta sina bröder i Kristus?
När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. (Apg 9:26)
När lärjungarna fick höra att Paulus hade blivit en lärjunge var de tveksamma, fyllda av tvivel på äktheten i varan. Men Paulus visste att han inte kunde fortsätta sin mission utan att finna enhet med apostlarna: “Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna.” (Gal 2:9) Dessa båda händelser var skilda ganska många år i tid, men det väsentliga är att Paulus var trogen sin lära att Kristi församling också är Kristi kropp och att behovet av enhet mellan Kristi trogna är en fundamental grund för den kristna tron.
Så nästa gång du tänker på Kyrkan, tänk på den person som tog emot den heliga kommunionen före eller efter dig under den senaste Heliga Mässa du bevistade. Det är han eller hon som är din broder eller syster, som är Kristus-för-dig. Minns också att du “klär dig i Kristus” (jfr. Ef 4:24) när du tar emot Honom i sakramentet, att du då är Kristus i en bemärkelse för djup för att förstå: Han har inkarnerats och åter blivit människa av kött och blod i och genom dig.
Noter
1. “Den som inte har Kyrkan till moder, har inte heller Gud till Fader.” (De unitate ecclesiae)
