Imorse sjöng vi Missa Rorate caeli i min församling. Inspelningar finns hos Gustav.

Herre Jesus Kristus, Faderns Son, sänd nu din Ande över jorden. Låt den Helige Ande bo i alla folks hjärtan, så att de må bli bevarade från förfall, olyckor och krig. Må Vår Fru av Alla Folk, den Saliga Jungfrun Maria, vara vår Förespråkerska. Amen.

Jag hittade denna bön på hemsidan för Vår Fru av Alla Folk. Den kommer ursprungligen från ett meddelande i privatuppenbarelsen till Ida Peerdeman och är ämnad att bes för den högtidliga proklamationen av den femte och sista marianska dogmen. Läs mer på Fifth Marian Dogma.

Jag får börja med att be om ursäkt för den långa väntetiden på ett nytt inlägg. Jag har inga ursäkter mer än att jag inte har haft inspiration till några inlägg. I helgen var jag dock på reträtt på Heliga Hjärtas Kloster på Omberg och fick lite stoff till en ny tankegång. Det gäller tvivlet. Jag ansattes nämligen av en del tvivel i helgen, märkliga tvivel som jag tror har sin upprinning i att jag tidigare i livet har haft “faser” som jag gått igenom och frågan dyker upp om tron på Gud bara är ytterligare en fas. Det är givetvis ingenting jag egentligen kan tro, men tvivlet finns där.

En sak som slog mig i mina meditationer på reträtten var att tvivlet kan ha olika verkningar beroende på hur vi hanterar det. Om vi ger efter för tvivlet och låser fast oss i det så kan det ju innebära en förlust av tron, men jag tror också att Gud kan utverka något gott genom tvivlet, nämligen att vi kan renas från våra inre, falska föreställningar om Gud till förmån för en renare tro på den levande och sanne Guden. En vän till mig gjorde en jämförelse med om ett barn, som tror att 2+2=5, får reda på av en äldre kamrat att 2+2=6 och börjar tvivla och söka och kommer fram till den objektiva sanningen att 2+2=4. När frestaren försöker få oss på fall genom att få oss att ifrågasätta våra invanda föreställningar kan det ju vara så att vi hittar det som är objektivt sant om vi överlåter det åt Gud. Lilla Thérèse av Jesusbarnet skulle utgöra ett utmärkt exempel, hon ansattes av oerhörda tvivel på sin egen frälsning mot slutet av sitt liv och levde egentligen hela sitt liv i trons natt, men överlät det åt Gud. Jag tror att hon är en av de främsta förebedjarna för ateister och andra som inte känner Guds närvaro, eftersom hon själv har levt i mörkret.

Bönen kom till mig: “Tvätta min tro genom tvivlet. Rena mig från alla mina falska föreställningar.”

Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. (Joh 1:11)

Världen är Herrens, den tillhör Gud och eftersom Jesus är Gud tillhör världen – som Han kommer till – Honom. Men även Israel, det utvalda folket, tillhörde Honom på ett särskilt sätt. De tog inte emot Honom, som var deras Herre. De kände inte igen Honom eftersom de inte lärt känna Honom. I sitt första brev säger Johannes “Att vi har lärt känna honom förstår vi av att vi håller hans bud.” (1 Joh 2:3). Men det krävs ett rent hjärta för att se Gud (jfr Matt 5:8) och även om vi håller alla buden så kan det vara så att vårt hjärta är solkigt och ogenomträngligt för Ordet. Det kan vara så att vi är som den rike ynglingen, som hållt alla buden sedan barnsben, men som ändå inte följer Jesu kall (jfr Matt 19:16-22) när vi hör det därför att våra hjärtan är upptagna av många bestyr. Detta är kanske skillnaden mellan lag och kärlek? För lagen uppfylls av kärleken (jfr Matt 5:17), men den överskrids också (jfr Ef 2:15). Det är hjärtats renhet det kommer an på. För lagen kan vara ett ok för den som fruktar, men är en källa till liv för den som älskar. Den som älskar ser Jesus och de som Jesus kom till älskade inte Honom som är. Därför tog de inte heller emot Honom.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, (Joh 1:12)

Vi är Guds barn, alla vi som tror på Hans namn. Att vara barn är att inte vara slav, att vara barn är att inte vara handelsman. Vi är inte längre sålda som slavar till synden och vår Fader, som är i Himmelen, ser oss inte heller som slavar, bundna vid lagens ok och fruktan för olika straff. Vi är inte handelsmän, vi köpslår inte med Gud om himmelriket (“Jag ger dig mina söndagar, så får jag himmelriket.”). Vi är söner, som med rätta säger till vår Fader: “Allt mitt är ditt!” Det är när vi med hjärtats välvilja kan stå inför Gud och ge Honom alla våra svårigheter, alla våra glädjeämnen. Det är då vi har den familjära relationen, den relation som ger för att det är gott att ge, inte för att vi är tvungna eller för att vi ska få något ut av det. Allt vi kan ge är saker vi har fått, för allt kommer från Fadern. Att ge detta åter är vår kallelse, men Gud lovar att vi ska få det tillbaka igen (jfr Joh 12:25), och när vi får det tillbaka ska vi ge det igen. Det är saligt att ge sig själv. Det är kärlek att ge sig själv.

som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud. (Joh 1:13)

Denna gratuitet kan inte komma ur vår köttsliga natur, utan är beroende av Guds ingripande. Det är när vi inser att Gud har blivit människa, när vi inser Inkarnationens mirakel, som vi kan se att det är av Gud som kärleken kommer. Det är just genom Inkarnationen som kärleken träder in i världen på ett helt nytt och makalöst vis. Det är genom att ympas in på Livets träd, genom att födas på nytt som Guds söner och döttrar, som vi föds av Gud och blir kapabla att utge oss själv helt och hållet. Jesus har genom Kyrkan alltid givit oss sakrament för att hjälpa oss på vägen: dopet föder oss på nytt, Eukaristin är Kalvariebergets offer på nytt förverkligat för oss, äktenskapet förenar man och kvinna till en fullkomlig självutgivelse, vigningen avskiljer en man till att utge sig i kärlek för sina bröder. Eftersom Gud har uttömt sig själv i Inkarnationen och Passionen och sedan fyllt tomrummet med Uppståndelsen, kan också vi uttömmas och så fyllas på nytt av Guds Liv.

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:14)

Ordet blev människa. Det gudomliga Ordet blev människa. Eftersom Ordet är grunden för hela skapelsen är detta något otroligt. Senare i evangelierna talas det om att han undervisar med auktoritet och inte som de skriftlärda, som ständigt hänvisade till andra. Jesus Kristus talade på egen auktoritet, vilket var något unikt i den tiden. Hans ord, som var fast grundade i Ordet som var Han själv, var fyllda av nåd och sanning därför att Han var fylld av nåd och sanning. Allt fick Han av Fadern och allt gav Han åter till Fadern som ett levande offer och den härlighet som kommer ur denna gratuitet kunde ses av de som trodde med rena hjärtan.

Johannes vittnar om honom och ropar: “Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.” (Joh 1:15)

Johannes döparen kommer efter Ordet, men före Jesus Kristus. Han bereder vägen för det som skall komma men som existerat sedan begynnelsen. Johannes blir först stor, större än alla som är födda av kvinnor (jfr Matt 11:11), men får sedan minska för att lämna utrymme åt Ordet som fanns före honom. Johannes döparens vittnesbörd är viktigt, eftersom ingen i Israel vågade ifrågasätta hans profetiska ord (jfr Matt 21:26). Hans profetia var trovärdig då och är trovärdig nu: Jesus Kristus är den Messias som lagen och profeterna vittnar om.

Respekten för människors goda namn och rykte förbjuder varje inställning och varje ord som skulle kunna tillfoga dem orättmätig skada. Man gör sig skyldig till [...] skvaller om man i påståenden utan objektivt hållbar grund för andra människor som inte känner till nästans fel och brister avslöjar sådana fel och brister[.] (Katolska Kyrkans Katekes, n. 2477)

På samma sätt med tungan; den är en liten lem men kan skryta över hur mycket den förmår. En liten eld kan sätta en hel skog i brand. (Jak 3:5)

För några veckor sedan såg jag en film tillsammans med en vän, som heter Tvivel. I en av scenerna beskriver karaktären fader Flynn hur en kvinna gick till bikt för att hon hade skvallrat. Prästen i biktstolen ville inte ge henne absolution förrän hon hade gått hem, gått upp på taket och sprättat upp en dunkudde. Eftersom kvinnan var tyngd av sitt samvete gick hon hem och gjorde detta och såg alla dun flyga iväg. När hon kom tillbaka frågade prästen om hon kunde samla in alla fjädrar som hade farit ut och hon sa att hon inte kunde det. På samma sätt är det med skvaller, eller för att tala med hl. Jakob ovan så kan en liten eld från tungan sätta en hel skog i brand.

På sistone har just frågan om var gränsen går för skvaller varit i mitt sinne. Det Kristus vill är ju inte att vi ska gå omkring och vara tysta jämnt och ständigt, därför att vi är rädda för att skvallra. Men det är en synd mot kärleken att skvallra och en synd mot sanningen, därför att vår nästa är värd den respekt som sanningen, Jesus Kristus, kräver. Går det då att samtala med andra människor utan att skvallra? Givetvis, vi måste bara låta oss förnyas i ande och förstånd, vi måste omvända oss och inse att det är lögnens fader som är upphov till skvaller, till lasterna och som motarbetar våra dygdiga strävanden.

För endast i evighetens ljus ter sig skvallret som oväsentligt, endast om vi har en strävan efter helighet och att leva i Guds sanning kan vi reflektera den Sanning som Gud är. För när Gud i Bergspredikan säger att de renhjärtade är saliga så talar Han inte enbart om den kyska renheten som är viktig, utan även om ett liv i sannfärdighet och rättfärdighet där ingen lögn får plats. Det är endast de renhjärtade som skådar Gud…

Jag frångår min generella princip att endast skriva essäistiska inlägg och propagerar en idé som jag fick idag. Det finns antagligen många själar i skärselden som har få eller inga alls som ber för dem. Därför vill jag börja en rosenkranskampanj för den mest övergivna själen i Skärselden.

Jag har startat en Facebookgrupp, för de av er som tillhör den delen av internet, där alla som ber minst en rosenkrans för den mest övergivna själen i Skärselden får vara med. Men jag vill uppmana alla människor av god vilja att be minst en rosenkrans för den mest övergivna själen i Skärselden. Ni får gärna skriva in i kommentarfältet hur många rosenkransar ni har bett/tänker be, så kan jag summera dem i gruppen.

Att köpa sig fri är dyrt,
man kan aldrig betala priset
för att få leva evigt
och inte läggas i graven. (Ps 49:9-10)

För närvarande läser jag en bok av Athanasios av Alexandria, nämligen hans biografi över den helige Antonios. En sak som slog mig vid läsningen är återigen detta med den överflödande kärleken som är frälsningen. Jag tror att jag har börjat förstå vad vår Herre menade när Han sa att “den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt 16:25) För vad är vi egentligen värda? Har ett helgon förtjänat frälsningen? Vi läser ju i evangeliet att även om vi gör allt som vi blir ålagda att göra, så ska vi beklaga oss att vi inte har gått utöver det som krävs av oss (jfr Luk 17:10). För vad är egentligen vår levnad mer än några få år? Om en person lever sjuttio eller åttio år så har han levt “länge”, men det är bara en “gnista” i himlarymderna för att tala med min biktfader och med kung David (jfr Ps 90:10).

Om vi tillryggalägger åttio år av hundraprocentig tjänst till Gud är vi då värda frälsningen? Har vi förtjänat något? Knappast, inte ens Jungfru Maria, som var syndfri, förtjänade i den bemärkelsen frälsningen. Det är Guds nåd som skänker oss det eviga livet för en spottstyver, för några futtiga år på jorden. Det enda Han begär är att vi ska följa Honom i våra liv på jorden, genom tro, hopp och kärlekens gärningar. Besinna att Herren är Gud, besinna att den gåva du får är det eviga livet och att det enda du behöver göra är att leva några futtiga år på jorden i Hans tjänst. Vår Fader älskar oss, därför skänker Han oss gåvan av det eviga livet, men om vi ska kunna ta emot den gåvan så måste vi sluta klänga oss fast vid oväsentligheter. För den som vill behålla sitt liv, den som håller fast vid sitt dödliga liv, kan inte ta emot det odödliga livet som gåva, kan inte öppna sig för himmelriket. Men om vi ger Herren vårt dödliga liv så ger Han oss i utbyte ett odödligt. Vilket kap!

Vi kan inte nöja oss med “a nice cup of tea”. (biskop Anders, citerad fritt ur minnet)

Hur ofta är det vi tar Kristi krav på efterföljelse på dödligt allvar? En vän till mig skrev en text för någon vecka sedan, som han välvilligt skickade över till mig för att jag skulle läsa igenom den och ge lite kritik. Han hade skrivit en text om att helgandet av vardagen för oss ofta blir till en tom fras för att rättfärdiga ett fortsatt oengagerat leverne och texten slog mig rakt i ansiktet när jag imorse läste igenom den på allvar. Det finns något i den kristna tron och den Helige Andes verk som driver oss ut, nästan bokstavligen kastar oss ut, i öknen: bort från världen, bort från vardagslunken, bort från rutinen. Det är i detta verk jag tror att vi kan finna vår kallelse: i det som drar oss ut ur vår “comfort zone”, som ifrågasätter våra invanda rutiner och som tvingar oss att ställa oss i bjärt kontrast med världen och den som världen tjänar.

Det var antagligen just en sådan upplevelse jag hade i början av min kristna tid: jag var på upptäcktsfärd i ett ingenmansland. Jag var utkastad i öknen med egentligen ganska svårtydda skyltar att följa. Som nyomvänd brottades jag fortfarande med mitt anarkistiska och ateistiska jag, det Jag som ville ha kontroll, som inte ville lyda. När jag inte längre kunde förneka Guds existens började jag använda Gud som någon slags “högre” appell för mina egna utsvävande teorier om världens sammansättning, drogs till personer som använde teologiskt språk i politikens tjänst och började omfamna en form av politisk messianism. I denna röra av förvirring och oförstånd drogs jag så småningom till att göra ett val: antingen stannar du kvar i politiken eller så vänder du dig ifrån dessa avgudar och följer Jesus Kristus rakt in i Hans egen Kyrka. “Gör upp med ditt förflutna! Låt det inte längre tynga dig, utan ta på dig det milda och skonsamma oket.”

Det är först när vi tillsammans med Jesus har prövat vår kallelse ut ur världen som sändningen kan börja (jfr Mark 1:12-15). Om vi inte ens är beredda att överväga att lämna allt för Kristus, hur kan vi då leva upp till Andens fattigdom (jfr Matt 5:3)? Givetvis finns det rättfärdiga skäl till att stanna där vi är, exempelvis att vi har skulder som rättfärdigheten kräver att vi betalar eller att vi har en familj att försörja. Men om Jesus kallar och lovar oss att Han ordnar med allt det som rättfärdigheten kräver, är vi då beredda att följa? Är vi då beredda att ta steget ur vår trygga båt och vandra på vattnet (jfr Matt 14:28-31) eller håller vår tro inte måttet? Det är en fråga som vi bör ställa oss från tid till annan och en fråga som jag har ställt mig själv på sistone.

Jag tror att de flesta delar min tveksamhet inför att lämna allt bara rakt upp och ner. Många av oss är svaga i tron och tvivlar på om vi själva håller måttet. Givetvis är det omöjligt för oss att nå dessa helgelsens höjder, men för Gud är ingenting omöjligt (jfr Matt 19:26; Mark 10:27; Luk 18:27). Helgelsen kan vi endast nå genom bön och inre förening med Herren och endast Herren kan skänka oss den nåd vi behöver för att tryggt och med tillförsikt säga: “Herren är min herde…”

Diakon Henrik von Achen presenterar i Signum 3/2009 en tes om vigningens sakrament som han själv medger är kontroversiell och inte helt i linje med Kyrkans rättsuppfattning i dagsläget. Det han i sin artikel vill hävda, så som jag har förstått det, är att en olaglig biskopsvigning skulle eo ipso vara ogiltig pga. biskopens funktion att lära och leda och behovet av bibehållet trosinnehåll för att sakramentet skulle vara giltigt. Jag menar att detta argument vid en första påsyn kan tyckas attraktivt, själv fann jag det retoriskt väl uppbyggt och även innehållsmässigt fyllt av en teologisk rikedom. Trots detta anser jag mig nödd att besvara argumentet i all ödmjukhet inför det faktum att jag själv är lekman och neofyt. Detta eftersom min tes är att argumentet skapar just den återvändsgränd som författaren försöker ta oss ut ur.

Om jag har förstått det rätt så menar författaren att biskopsvigningens giltighet skulle vara avhängig ordinandens tro och att garanten för att ordinanden står i Kyrkans ständiga Tradition är att påven ger sitt godkännande till vigningen. Ett antal problem dyker redan här upp i resonemanget, även om det kan tyckas övertygande. Det främsta problemet är det faktum att tron inte är en del av det externa forumet, dvs. vår påtagliga, materiella, konkreta verklighet (där sådana saker som ord, handling, beteende också ingår), utan en del av det interna forumet. Hur skulle ett sakrament kunna vara så beroende av det interna forumet, som ingen människa kan se, som ingen kyrklig auktoritet i världen kan bedöma?

Författaren menar att en separation av laglighet och giltighet tenderar mot magi, men endast med en starkt vidgad förståelse av magibegreppet. Magi har traditionellt alltid uppfattats som sådan andlig verksamhet som har sin upprinnelse i någonting som är mindre än Gud. Sakramenten är instiftade av Gud och de förvaltas av Gud genom Jesus Kristus i den Helige Andes verk: Kyrkan. Han har givit oss yttre tecken för att vi ska kunna vara säkra på Hans egen närvaro. Givetvis är inte Gud begränsad av sina sakrament, men Han har ju i sin godhet ordnat det så att Han faktiskt själv bundit sig att närvara vid sakramentens giltiga utförande. Det är inte människan som binder Gud i sakramenten genom ex opere operato, det är Gud som binder Gud genom att han är trogen sina löften och för att vi ska kunna vara säkra i den tid som nu är på att Han inte har övergivit sin Brud.

Konsekvenserna av att börja resonera om det interna forumet som grund för giltighet i biskopsvigningar är en fundamental kris för hela den sakramentala frälsningsordningen. För hur skulle vi kunna lita på att de biskopsvigningar som har lett fram till dagens biskopskollegium är giltiga om enskilda ordinanders trosuppfattningar skulle påverka giltigheten? Hypotetiskt skulle alltså ett tiotal biskopar på 1200-talet med heretiska uppfattningar kunnat multiplicera en våg av ogiltiga biskopsvigningar, som ökar exponentiellt för varje biskopsgeneration. Är inte detta ett oändligt mycket större problem än att fyra biskopar i ett problematiskt prästsällskap med schismtendenser faktiskt skulle kunna ha giltiga vigningar?

Författaren anger att lösningen skulle vara att påven står som garant för innehållet i tron hos den enskilde ordinanden. Detta tenderar i mina ögon en än mer magisk uppfattning av Kyrkans sakramentala ordning. För endast Gud kan se hjärtat och en bedömning kan endast Han göra, eventuellt genom en profet som Han själv utser att föra ut budskapet. Men påven har inte blivit lovad profetians gåva eller den gudomliga inspirationens gåva och kan då inte heller, i regel, göra en sådan bedömning av det interna forumet och kan ju alltså inte stå som garant för något han inte kan bedöma. Alltså är vi åter på ruta ett: vi har byggt en återvändsgränd som inte fanns där från början. Quod erat demonstrandum.

Låt oss alltså inte rusa med huvudet före, utan istället påminna oss att lösningen på problemen som S:t Pius X:s prästbrödraskap har orsakat och fortsätter att orsaka Kyrkan inte är att till varje pris två våra egna händer. Är det inte så att vi med viss ödmjukhet borde kunna se att det finns ett mea culpa för Kyrkans eget kleresi, i de åtskilliga fall där heterodoxa och ibland även heretiska biskopar – till och med kardinaler (se Signum 2/2009, s. 47-9) – tillåtits fortsätta verka som biskopar och på så sätt skapat en grogrund för FSSPX och liknande grupperingar? Finns det inte här ett element av delaktighet i den synd som det innebär att ställa sig utanför Kyrkans fulla gemenskap? Är det inte så att varje gång vi ger vika för världen istället för att predika Jesu Kristi budskap och evangelium, såsom Kyrkan alltid har gjort i dess otvetydiga fullhet, så är vi delaktiga och medskyldiga i det faktum att människor söker sig till sekter och samfund som ställt sig utanför Kyrkans gemenskap? Är det inte så att bristen på sann evangelisation inom Kyrkan och till omvärlden leder människor att söka sig till något som verkar vara bättre, genuinare, trofastare och stabilare (jmf. de lockelser som vi avsvär oss i påskvigilian)? Eller som påven uttryckte det i sitt brev angående hävandet av exkommunikationerna: “Några av dem som framhäver sig som försvarare av Konciliet behöver påminnas om att Andra Vatikankonciliet omfamnar Kyrkans hela doktrinära historia. Var och en som önskar lyda Konciliet måste acceptera den tro som har förkunnats genom århundradena och kan inte skära av trädet från de rötter som ger det dess liv.” (Min övers. och red.)

Den enda lösningen på den kris Kyrkan befinner sig i är att vi återigen tar Kristi kall till ett entydigt, rättframt och frimodigt förkunnande av Honom som är “Vägen, Sanningen och Livet” (Joh 14:6) och den enda vägen till Fadern. För att tala med helige Paulus så måste vi då vara “allt för alla” (jfr 1 Kor 9:22): vi måste visa att vi katoliker kan missionera bättre än evangelikalerna, att vi är mer Andeledda än pentekostalerna, att vi är mer hängivna Guds skönhet i den gudomliga liturgin än de separerade östkyrkorna, att vi underordnar vår vilja under Guds vilja mer än muslimerna, att vi är mer fridfulla än buddhisterna och att vi är lyckligare än de som söker lyckan i världsliga nöjen och vi måste också visa FSSPX anhängare att vi är trogna Kyrkans beständiga Tradition, inklusive Trientkonciliet, det Första Vatikankonciliet och för den delen Andra Vatikankonciliets faktiska läroämbete och inte dess förmenta. Det är ett tungt kall att vara allt för alla, men ett måste om vi ska ta Kristi bön om att uppfylla den Andens enhet på allvar, en enhet som ingen människa eller kommitté kan uppfylla.

Så, för att sammanfatta: är det inte ett större problem om sakrament skulle vara beroende av den individuelle ordinandens tro än om vi är tvungna att ta ett visst, om än inte fullt, ansvar för människor som ställt sig själva utanför Kyrkans fulla gemenskap och därmed också orsakar oss en hel del huvudbry och bekymmer?

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. (Joh 1:6)

“En man som var sänd av Gud” var denne Johannes döparen, vars födelse vi snart ska fira. Han var sänd av Gud som profet, sänd att uppfylla ett särskilt syfte, en särskild uppgift. På så vis var han helgad åt Gud genom sitt uppdrag i världen. Ofta pratar vi om kallelse och vilken kallelse vi har. Mindre ofta talar vi om sändningen, sändningen av Gud att utföra ett särskilt uppdrag. Vad är det egentligen som särskiljer kallelsen från sändningen? Min tanke kring detta är att kallelsen är något som upplevs som en dragning, en längtan: något som väcks i vår själ och som också uppfyller vår själ. Sändningen behöver inte nödvändigtvis ha denna kvalitet. Sändningen är något som kommer utifrån och också pekar utåt, ett uppdrag som vi får att utföra i och för världen. Kallelsen är något som drar oss att leva av Gud, sändningen något som skickar oss att leva i världen. Dessa två poler i det kristna livet behöver balans, den paradoxala balans som Chesterton talar om: vi ska till hundra procent leva av Gud och till hundra procent leva i världen. Detta förkroppsligar Johannes döparen, den störste av de gammaltestamentliga profeterna, då han i sitt liv lever endast av Gud som Hans profet och lever sitt liv i världen och för världen genom sitt vittnesbörd:

Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. (Joh 1:7)

Ibland ställs vi inför frågan hur vi som katoliker kan hävda att det finns förmedlare andra än Förmedlaren mellan Gud och människa (jfr 1 Tim 2:5). Skriften själv vittnar nu om detta, apostlarna förmedlade Ordet liksom Johannes döparen här förmedlar ljuset: det sätt varpå vi kan vara förmedlare är genom att förmedla Förmedlaren. Vi dras in i ljuset genom ett sanningsenligt vittnesbörd. Det är ingen liten uppgift, vilket ses av meningens bisats: “så att alla skulle komma till tro genom honom.” Utan Johannes döparens vittnesbörd, utan hans profetiska insats, hade inte de två lärjungarna fått kunskap om Guds Lamm. Andreas som fick denna uppenbarelse av Gud genom Johannes döparen vidarebefordrade detta till sin bror Simon, som senare skulle bli klippan som Kristi Kyrka är byggd på (jfr Joh 1:35-42; Matt 16:18).

Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset. (Joh 1:8)

Den profetiska uppgiften är vittnesbördet: inte att låta sig själv ta plats utan att låta Gud ta plats genom sig själv. Ödmjukheten inför uppgiften måste komma då vi inser att det inte är oss själva som vi ska förkunna, utan Jesu Kristi ord vars tjänare vi är. Det är inte alltid lätt att särskilja vad som är jag och vad som är Kristus: vad är det som kommer från mitt mörka, själviska inre och vad är det som kommer från Jesu Hjärta? Det är denna urskiljning som vi måste hitta om vi ska kunna vittna, vi måste leta efter ljuset, vi måste söka det och bulta på porten. När vi inser att vi inte är ljuset, dvs. när vi inser att våra liv utan Kristus Jesus är meningslösa, då kan Gud verka i det som är svagt, då får Gud plats i vårt kött.

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. (Joh 1:9)

Gud ska uppenbara sig själv genom det sanna ljuset: Kristus Jesus, Guds Ord. Vad är egentligen ett ord för något? Det ligger något uttömmande, kenotiskt, i orden. Ordet föds i det inre, i det som i psykologin kallas kovert/gömt, men dess syfte är att göra det gömda overt/synligt. Ljuset kom in i världen såsom Ord, som först föddes i det inre, i den gömda kammare som var vår Heliga Moders moderliv, och levande ett undangömt liv fram till den stunden var inne för Honom att uppenbara sig. Det var denna stund som kom vid dopet i Jordan, där hl. Johannes döparens tjänst som profet fick sin fullbordning. Det var där Ordet lämnade det inre livet, trettio år efter att det hade fötts, och steg ut som en öppen uppenbarelse av Herren.

Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. (Joh 1:10)

Världen känner inte Honom som hon själv har blivit till genom. Han gick bland oss, Han åt, drack och umgicks bland oss, Han frestades och dog bland oss. Han var verkligen i världen. Han var i den värld som hade blivit skapad genom Honom. Det är något paradoxalt i detta som borde få oss att hisna. Har vi verkligen förstått Inkarnationen eller får vi här böja oss och i ödmjukhet inse att det verkliga mysteriet övergår vår vildaste fantasi? Att Gud blir människa är verkligen oerhört…