Andra utkast – friare tolkning
Encyklika av påve Leo XIII, promulgerad 15 augusti 1889.
Till Våra ärevördiga bröder patriarkerna, primaterna, ärkebiskoparna och andra ordinarier i frid och enhet med Heliga Stolen.
Ingen kommer i dagsläget överraskas av att vi ännu en gång fordrar att särskilda böner ska offras i hela världen och att katolicismens intressen envist ska överlåtas till Gud även om Vi redan många gånger har befordrat denna plikt. Det har varit Kyrkans vana att bönfalla Gud, Hennes grundare och beskyddare, med särskild iver och uthållighet under tider av påfrestning och prövning – särskilt när varje handling i laglöshet verkar komma från mörkrets makter. Genom helgonens förbön och särskilt den Saliga Jungfruns, Guds Moders böner, vars starka beskydd alltid har gått att lita på, har Kyrkan vänt sig till Gud. Förr eller senare har frukten av dessa fromma böner och förtröstan på den Gudomliga godheten alltid blivit uppenbar. Ärevördiga bröder, ni känner den tid vi lever i. Den är knappast mindre avskyvärd än de värsta tiderna för den kristna religionen, än de tider som var helt fyllda av misär för Kyrkan. Tron, som är roten för alla kristna dygder, ser vi minska i många själar. Vi ser kärleken kallna. Den unga generationen växer dagligen in i förfallen moral och förfallna uppfattningar. Jesu Kristi Kyrka attackeras på alla sidor med öppet våld eller genom list. Ett obönhörligt krig förs mot Pontifex Maximus. Själva grundvalarna för religion undergrävs med en djärvhet som dagligen växer i intensitet. Dessa saker är sannerligen så välkända att Vi inte behöver skriva mer utförligt om den avgrund som samhället har sjunkit till i dessa dager och inte heller om de planer som nu upprör människors sinnen. Mänskliga botemedel är otillräckliga under så olyckliga och problematiska omständigheter som dessa och det blir nödvändigt att som enda resurs be om hjälp från den Gudomliga makten.
2. Av denna anledning har Vi ansett det nödvändigt att vända Oss till det kristna folket och bönfalla dem att be om den Allsmäktige Gudens hjälp med ökad iver och uthållighet. Vi har redan vigt den nära förestående månaden oktober åt Jungfru Maria, under titeln Vår Fru av Rosenkransen och vi uppmanar de troende att utföra denna månads övningar, om möjligt, med än mer fromhet och uthållighet än någonsin tidigare. Vi vet att det finns säker hjälp i Jungfruns moderliga godhet och Vi är fullkomligt förvissade om att Vi aldrig förtröstar på henne förgäves. Hon har vid oräkneliga tillfällen påvisat sin makt till hjälp för den kristna världen. Varför skulle Vi då tvivla på att hon nu kommer förnya sina hjälpinsatser i sin makt och välvilja om kontinuerliga och ödmjuka böner offras till henne från alla håll? Nej, Vi tror snarare att hennes ingripande kommer att blir desto mer spektakulärt när hon har tillåtit Oss att be till henne under så lång tid med särskilda intentioner. Men Vi ska begrunda ett annat ämne som ni, ärevördiga bröder, kommer att propagera med kraft enligt er vana. Vi bedömer att det skulle vara av största nytta för det kristna folket att kontinuerligt åkalla den Salige Josef tillsammans med Guds Jungfruliga Moder med stor fromhet och förtröstan så att Gud må se på våra böner med än mer nåd och så att Han snarast möjligt och med fullaste kraft kan komma till Sin Kyrkas hjälp. Vi anser också att det är högst säkert att detta i sig är glädjande för Jungfrun själv. Vi talar för första gången idag om denna kult och Vi vet utan tvivel att folket inte bara är välvilligt inställt till den utan att den redan är etablerad och håller på att växa till full kraft. I vår tid har Vi sett kulten till S:t Josef växa till än större proportioner, liksom tidigare romerska påvar har utvecklat och gradvis utökat den. Särskilt efter att Pius IX, i glatt minne, Vår företrädare, på inrådan av ett stort antal biskopar utnämnde denne helige patriark till skyddshelgon för den katolska Kyrkan. Eftersom det är av stor vikt att kulten kring S:t Josef växer in i katolikernas dagliga fromma övningar önskar vi att det kristna folket ska manas till det av Våra ord och Vår auktoritet.
3. Anledningen till att S:t Josef har blivit utnämnd till skyddshelgon för Kyrkan är att Josef var make till Maria och hade rykte om att vara fader till Jesus Kristus, därför söker också Kyrkan alla de unika fördelar som kommer från hans beskydd. Ur dessa källor kom hans värdighet, helighet och ära. Gudsmoderns värdighet är sannerligen så stor att ingenting skapat kan nå över den, men då Josef har bundits till den Saliga Jungfrun genom äktenskapets band kan vi inte betvivla att han närmare än någon annan nådde denna eminenta värdighet – varigenom Guds Moder ädelt överstiger alla skapade varelser. För äktenskapet är den mest intima av alla föreningar, som i sin kärna innebär en gåvogemenskap mellan dem som förenas av det. Genom att ge honom den Saliga Jungfrun som maka utsåg således Gud Josef, inte endast till att vara hennes livs kompanjon, vittnet för hennes jungfrulighet, beskyddaren av hennes är, utan också deltagare i hennes sublima värdighet genom det äktenskapliga bandet. Eftersom den gudomliga viljan gjorde honom till Guds Sons beskyddare och gav honom ryktet att vara hans far bland människorna skiner Josef i hela mänskligheten av den mest imponerande värdighet. Således blev det så att Guds Ord ödmjukt underordnade sig Josef, att Han lydde honom och att Han gav honom alla de betygelser som barn är bundna att ge sina föräldrar. Naturen lägger plikten på familjehuvudet, som flödade från denna tvåfaldiga värdighet, och Josef blev beskyddaren, administratören och den lagliga försvararen av det gudomliga hushåll som han var överhuvud för och under hela sitt liv uppfyllde han dessa uppgifter och plikter. Han föresatte sig själv att dagligen beskydda sin maka och det Gudomliga Barnet med en mäktig kärlek och en daglig omsorg; regelbundet tjänade han genom sitt arbete det som var nödvändigt för de båda i fråga om näring och klädsel; han beskyddade Barnet från döden när livet hotades av en avundsjuk monark och hittade en fristad åt Honom; under resans misär och i exilens bitterhet var han alltid Jungfruns och Jesu följeslagare, hjälp och stöd. Det gudomliga hushåll, som Josef härskade över med faderns auktoritet, höll den lilla Kyrkan inom sina gränser. Den allraheligaste Jungfrun är moder till Jesus Kristus och från samma faktum också moder till alla kristna som hon bar i Återlösningens enorma smärtor på Kalvarieberget; sålunda är Jesus Kristus, på ett sätt, den förstfödda av de kristna, som genom adoption och Återlösning är hans bröder. Av dessa orsaker ser den Saliga Patriarken på den mängd kristna som utgör Kyrkan som hans särskilda ansvar – över denna ändlösa familj som är spridd över jorden har han en faderlig auktoritet eftersom han är Marias make och Jesu Kristi fader. Således är det naturligt och värdigt att den Salige Josef nu ska täcka Jesu Kristi Kyrka med sitt himmelska beskydds mantel, precis som han såg till alla familjens behov i Nasaret och ombesörjde dess beskydd.
4. Ärevördiga bröder, ni förstår att dessa betraktelser bekräftas av uppfattningen att Josef som levde i antika tider, sonen till patriarken Jakob är S:t Josefs arketyp – en uppfattning som innehades av ett stort antal av Fäderna och till vilken den heliga liturgin ger sitt stöd – och den förra förebådade med sin ära storheten hos den framtida försvararen av den Heliga Familjen. Sannerligen, även bortsett från det faktum att samma namn gavs åt båda två – vars betydelse aldrig har förnekats – känner ni väl till de många likheter som existerar mellan dem: nämligen att den förste Josef vann välvilja och nåd hos sin herre och att hans hushåll blev framgångsrikt och rikt genom Josefs administration; än viktigare är att han översåg kungariket med stor makt och i en tid av missväxt försåg han alla egypternas behov med så stor vishet att kungen gav honom titeln “världens Frälsare”. Således kan Vi förebåda den nya patriarken i den gamla och liksom den förste såg efter sin herres inhemska intressen och rikedom och samtidigt gjorde stora tjänster till hela kungariket så borde den andre betraktas som Kyrkans beskyddare och försvarare, då han var förutbestämd att försvara den kristna religionen och då Kyrkan sannerligen är Herrens hus och Guds rike på jorden. Dessa är skälen till att män från varje stånd och land borde fly in i salige Josefs tröst och skydd. I Josef finner familjefäder den bästa personifieringen av faderlig omsorg och vaksamhet; makar finner ett perfekt exempel på kärlek, frid och äktenskaplig trohet; samtidigt finner jungfrur i honom modellen och beskyddaren av den jungfruliga integriteten. De som är ädla från födseln kommer i Josef hitta ett sätt att bevara sin värdighet även när tiderna blir svårare; de rika kommer av hans lärdom förstå vilka de mest eftersträvansvärda av de goda tingen är och att de ska vinnas med priset av deras arbete. Arbetare, hantverkare och personer av lägre rang har en särskild rättighet att fly till Josef och hans exempel bör särskilt imiteras av dem. För Josef, som var av kungligt blod, förenad i äktenskap med den största och heligaste och erkänd som fadern till Guds Son, levde sitt liv i arbete och vann genom hantverket det underhåll som familjen behövde. Således är det sant att de låga klassernas tillstånd inte är skamligt i sig och arbetarens arbete är inte ohedrande, tvärtom är det även möjligt att förena med dygdighet och således förädla på ett unikt sätt. Josef var nöjd med sin lilla egendom, bar prövningarna till följd av en så liten förmögenhet med storsinthet och imiterade således sin Son, som hade antagit en slavs gestalt och som Livets Herre av sin egen fria vilja hade underordnat sig själv förödelsen och förlusten av allt.
5. Genom dessa tankar borde de fattiga och de som lever av frukten av sina händers arbete lära sig att vara rättfärdiga och godhjärtade. Om de vinner rätten att ta sig ur fattigdomen och nå en bättre rang på lagligt vis, kräver förnuftet och rättvisan av dem att genom Guds försyn i första hand förändra den etablerade ordningen för dem. Men att hänfalla åt våld och kamper av upprorisk natur för att uppnå sådana mål är en galenskap som endast förvärrar den ondska som de försöker göra sig av med. Låt de fattiga således inte lita på upproriska mäns löften, utan om de är visa snarare lita på Salige Josefs exempel och beskydd och på Kyrkans moderliga kärlek, som för var dag ökar sin omsorg om dem.
6. Detta är orsaken till att Vi föreskriver att hela oktober månad ska en bön till S:t Josef läggas till vid läsningen av rosenkransen, såsom vi redan har lagstadgat, och denna vana ska upprepas årligen – Vi förlitar Oss på er iver och episkopala auktoritet, ärevördiga bröder, och tvivlar inte på att de goda och fromma troende kommer gå utöver lagens bokstav. Den formulerade bönen sänder Vi med detta brev. Till de som läser denna bön ger Vi en avlat på sju år och sju fastetider. Det är en välgörande och väldigt lovvärd sedvänja att viga mars månad till den helige Patriarken genom dagliga fromhetsövningar, en sed som redan har etablerat sig i några länder. Där denna sedvänja har svårt att etablera sig är det åtminstone eftersträvansvärt att en “triduo” av böner firas före festdagen i huvudkyrkan i varje församling. I de länder där den 19 mars – S:t Josefs fest – inte är en påbjuden högtid manar vi de troende att helga den så långt det är möjligt med privata fromhetsövningar till ära för deras himmelska skyddshelgon, som om dagen vore en påbjuden högtid.
7. Och som ett tecken på himmelsk välvilja, och till vittne för Vår goda vilja, ger Vi er med stor kärlek i Herren den Apostoliska välsignelsen till er, ärevördiga bröder och till era klerker och era folk.
Given från Vatikanen, 15 augusti, 1889, de elfte året av Vårt Pontifikat.
