I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? (Rom 8:24)
Du bittra ovisshet,
som genom gnagande tvivel
förgör mina inre murar.
Du ljuva ovisshet,
som triumferande
förgör min självförtröstan.
Den levande människan rör sig alltid i den existentiella ovissheten i Tåredalen:
säg sålunda, behöver ständigt någon att förlita sig på för att inte gå under.
Att lära sig förtrösta, att lära sig leva.
Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. (1 Pet 1:6-9)
Jublet, alleluia!, som inte finner sin grund i en känslomässig anstormning utan i den djupa ovissheten finner tröst i den rena tron, är det jubel som övergår allt förnuft. Att stå i mörkret och veta att Gud har övervunnit döden i Jesus Kristus, det är detta som är hoppet. När ingen känsla längre bekräftar, när inget mänskligt förnuft kan trösta, det är då vi får förlita oss på att vår Herre vet vad som är bäst för oss och “på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda” (Rom 8:28b).
Detta visar att tro, hopp och kärlek fundamentalt inte är känslor, utan övernaturliga gåvor från Gud, som vår vilja antingen kan säga ja eller nej till. Och är det då inte så att vi ofta stretar emot, att vi med helige Paulus gör det onda vi inte vill och underlåter det goda som vi vill? Är inte detta den grundläggande kampen som aldrig i tiden kan få den slutgiltiga lösningen, där vi med fullkomlig säkerhet skulle kunna placera en människa på endera sidan av domen? Kristus skänker oss i Kyrkan botens medel för att vi ska få möjligheten att förtrösta och för att vi ska bli befriade från det slaveri som synden innebär, men detta är bara början. Målet som Gud vill är vår helgelse i Honom, det eviga livet i Kristus Jesus: att vi känner Honom, vilket vi kan se då vi lever som Honom.
Ovissheten i den mänskliga tillvaron har varit 1800- och 1900-talets grundläggande tematik, främst i behandlingen av fenomenet nihilism och begreppet Intet, med fundamentet i Angst. Nietzscheanerna och ateisterna, och en gång jag med dem, har förkunnat sig som modiga levare av denna osäkerhet utan just den existentiella trygghet som främst kristen tro skulle innebära. Vidare har man i sin okunskap låtit bli att beröra de texter som visar på att den kristna tron på intet sätt skulle vara den snuttefilt som vissa vill påstå. För när är det vi möter den största osäkerheten? Just när vi som Petrus går på vattnet med våra blickar riktade mot Herren Kristus, fast beslutna att leva det osäkra och det oprövade men med en ledstjärna som går att lita på.
För vi är inte slavar under synden, vi är inte kallade att leva det trygga, det okomplicerade, det försäkrade men syndiga livet som i slutändan inte är liv, inte är växt, utan död och förruttnelse. Vi är Guds fria barn, kallade att leva som Hans barn i Livet, det enda Livet som är värt namnet: ett växande okänt, det komplexa och det oförsäkrade, men fria livet.
Så vad har jag velat med detta? Ovissheten kan, utan blicken på Kristus, förtära och förgöra och leder endast till slaveriet under synden. Ovissheten med blicken på Kristus Jesus gör att vi dör för oss själva och lever för Honom. På så vis är den nihilistiska tendensen just en perversion av det kristna hoppet: det gemensamma ligger i ovissheten, men skillnaden ligger i om vi med helige Johannes av Korset och heliga Teresa av Avila för det vidare till ett döende-för-andra eller om vi med nihilisterna endast dör ensamma och förgörda av vår egen hand.
Christus resurrexit!
Alleluia!
